Försvarsmakten skall åter få
regionala staber i syfte att öka förmågan till regional samverkan med det civila samhället. Centraliseringshysterin har till del upphört och pendeln har
slagit även inom funktionen civil-militär samordning. Men återtagandet blir dyrt och kommer att
möta ett antal nya problem. Nedan följer en lite exposé om läget inom
krisberedskapen och förutsättningarna för civil-militär samordning.
Förförra veckan
övertog de territoriella staberna ansvaret för markterritoriell ledning från
Armétaktiska staben (om du inte känner igen begreppet "markterritoriell
ledning" så är det inte konstigt- det är ett nyord, man håller i skrivande
stund på att hitta en betydelse också). På ATS hölls i vanlig militär
ordning en ceremoni, fälttecken byte ägare osv. De nya staberna benämns MR-staberna, dvs. Militärregionstaber. Tankarna går givetvis till liknande staber som
lades ner i och med bortfallet av uppgiften nationellt försvar. Mer kända
föregångare var MILO, dvs. Militärområdena och MD, Militärdistrikten (vid nästa
nedläggning/återfödelse kommer det bli svårt att hitta en förståelig
förkortning). MR-staberna skall däremot inte leda krigsförband utan en tilldelad mängd hemvärnsbataljoner.
De fyra MR-staberna ersätter de tidigare Säksam-sektionerna som
var små regionala arbetslag eller detachement ur insatsstaben (med små menas
3-4 personer). Dessa HKV-officerare i exil arbetade huvudsakligen med
regional säkerhetstjänst och civil-militär samverkan- huvudsakligen för det
civila samhällets behov. Eftersom totalförsvarskonceptet i allt utom lagrum
utplånats var dessa få stabsofficerare kvar som den enda kontaktytan mot det
civila samhället på regional nivå (på regionalnivå avses i första hand
länsstyrelser i våra 21 län). FOI:s rapport om de regionala förutsättningarna för
samverkan visar att det 2012 i riket endast fanns fem (ja fem!) officerare som
arbetade med planläggning och samverkan med regionala civila parter. Värt att
nämna är det i Stockholm inte fanns en enda.
Den strategiska
nivåns eviga önskan om civil-militär samordning saknade således all fast form fram
tills i år (att fem av 10.000 officerare löser en sådan viktig uppgift kan ses
i relation till att ett vanligt skjutfält i vanliga fall sysselsätter fler).
Hur som helst infinner sig nu en fast grupperad regional stab med något större
resurser för regional försvarsplanering. Och det är ju bra.
Räddningstjänst och
krishantering genomförs enligt likhets- och närhetsprincipen, dvs. på så låg
nivå som möjligt och av samma aktörer som annars skulle ha ansvar för
verksamheten. Räddningsarbete före, under eller efter en kris leds och genomförs därför av
våra 290 kommuner, det är också här totalförsvarsuppgifterna löses (enligt
lagen då). När en eller flera kommuner behöver koordineras görs detta av
länsstyrelsen, när flera länsstyrelser måste koordineras görs detta av
regeringen. Vår nationella förmåga till såväl allomfattande kris som
krigsförberedelser är helt beroende av gemensamma civil-militära kontaktytor,
på alla tre nivåer. Vid återtagandet av civil-militära kontaktytor finns det dock
ett stort antal utmaningar:
Länsstyrelsen och kommuner var tidigare integrerade delar i
totalförsvaret. De samordnades i krig av Civilbefälhavare (CB) vilka hade geografiska
ansvarområden motsvarande militärområdena. Dessa är nedlagda sedan länge. Det
finns inga chefer, stabsplatser, ingen utbildad personal, inga tillräckliga
sambandsmedel, inga övningar, inga planer och inga lager. Idag finns det EN
operativ ledningsnivå i Försvarsmakten- Insatsstaben, inte fem som innan. Nu finns fyra små regionala staber som enbart
bemannas fullt ut vid beredskapshöjningar. Det kommer fortsatt vara en relativt liten
mängd personer som arbetar med civil-militär samverkan i fred. Vidare saknas den lokala representation som regementen och flottiljer stod för. Idag finns det exempelvis inte ett militärt förband mellan Stockholm och Luleå.
De få
officerarna i MR-staberna som har samverkansuppgifter skall samordna Försvarsmakten med 290 kommuner och 21 länsstyrelser.
Stora delar av de förberedelser som tidigare kunde regleras av riksdag
och regering utförs inte längre av offentliga förvaltningar eller företag. Ett
exempel är att många kommunala energibolag privatiserats utan att man i den kommunala
upphandlingen specificerat vilka ansvar företagen har för exempelvis beredskapslager av
kol, olja eller diesel etc. Ett annat exempel är flygplatserna. Dessa verksamhetsproducenter är således självständiga aktörer utan förpliktelser
i kris eller krigsberedskapen. Detta innebär, förutom
att det i avgörande verksamhet inte finns någon uthållighet eller bred
förståelse för kris och krigsförberedelser, att mängden aktörer som skall samordnas
är gigantisk, kanske fyrtio, femtio gånger större än när det sist gjordes
Det kommer därför att krävas ett
engagemang även bortom FM:s insatser, det krävs att statliga myndigheter,
kommuner och länsstyrelser får tydliga uppgifter att åter delta i
försvarplaneringen. Det måste utredas hur de privatiserade delarna av
kommunernas verksamhet skall ingå i krisberedskapen och, för guds skull, det
måste övas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar