Insatserna ökar i försvarsfrågan

Insatserna höjs i den nu öppna schismen mellan regeringen och försvarsmakten. Världen och våra grannar gapar av förvåning.

Efter ÖB:s utspel i Almedalen framkom att ÖB:s uppfattning var att antingen Marinen eller Armén skulle behöva läggas ner om JAS-projektet och den pågående försvarsreformen inte tillsköts nya medel. Som svar kom det så kallade RB7, dvs. det sjunde regeringsbeslutet (till FM) år 2012. Detta beslut var en uppgift innebärande att Försvarsmakten i princip skulle göra en lista med saker som kostar pengar och förklara vad som händer om man tar bort respektive utgiftsområde (dvs. förmåga). Enligt försvarsdepartementet behövde försvarsmakten tydligen hjälp med neddragningarna. Inom Försvarsmakten har detta uppfattats både som veritabel idiotförklaring såväl som ytterligare ett uttryck för när regeringen sätter sig och detaljstyr i vilka förmågor försvarsmakten behöver utan regeringen tar ansvar för den operativa förmågan. Nu i veckan lämnas också budgetunderlaget till regeringen. Dessa två dokument är i flera avseenden snarlika och innebörden är utifrån SvDs uppgifter undergångsbetonad. Försvarsmakten kan inte leverera den organisation som regeringen beställt och riksdagen beslutat. Denna lilla försvarsmakt som väckt sådana upprörda känslor och blivit känt som ”en-veckas-försvaret” ter sig enligt uppgifterna i SvD som rent utopiska. I praktiken innebär detta att försvarsreformen misslyckats. Försvarsmakten behöver 10% i anslagsökning för att ens kunna leva upp till en organisation som av allt fler bedöms anorektisk, otillräcklig och utan förankring i verkligheten. Tillförs inte nya medel bedömer försvarsmakten att cirka en tredjedel av insatsorganisationen måste skrotas. Svaret på RB7 är vågat och är ett försök att tvinga regeringen till handling, inte minst genom ge nytt liv till den pågående försvarsdebatten. Det är ett sätt att syna uttalandena om försvarsmaktens ekonomi "i balans" och att det kommer att finnas ett tillräckligt antal välövade och tillgängliga förband för insatser nationellt och internationellt. Sanningen är att det efter ytterliggare nedragningar troligtvis inte kommer finnas soldater för att ens leva upp till regerings målsättning med 2000 soldater/år insatta utomlands. 

I veckan har flera uttalanden, inte minst från Norge och Finland även undergrävt det strategiska antagandet att någon troligtvis kommer och löser ut Sveriges försvar. Ingen av de tilltänkta undsättarna vill kännas vid detta åtagande. Tvärtom meddelar de ännu mindre grannländerna att deras resurser i ett sådant utfall redan är svårt ansträngda och att Sverige inte kan räkna med hjälp. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen säger till Ekot:

"I Norge har vi inte något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium, och i samarbete med andra Nato-länder, och det måste vi vara tydliga med"

Det bemöttes i sin tur av försvarsministern med att: 

 "Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas."

Härom har ministern troligtvis rätt, helt passiva kommer våra grannar troligtvis inte att vara. Till delar signaleras sådana ambitioner genom övningar såsom Cold response. Frågan är däremot om de kommer att skicka substansiella delar av sina försvarsmakter till Sverige för att täcka upp för det som vi lagt ner. Det har jag svårt att se. Frågan är, om den svenska försvarsmakten blivit nergjord, var hittar vi en till?

Försvarsmakten har lämnat ett krasst men viktigt besked, den manar till oro för för försvarsreformens genomförbarhet, det manar till oro för till vilket pris alliansregeringen kan tänka sig att genomdriva den och den manar till oro för från vilken nivå ett annat försvarsalternativ kan ta avstamp. Den väcker också frågor om hur väl försvarsmakten förberett reformen och hur utmaningarna kommunicerats till regeringen. Snart står nivån på noll, organisationen står på randen till kollaps, både ekonomiskt och förtroendemässigt. 

Det blir troligtvis övertid för dem som utarbetar försvarsdepartementets språkregler.

Att skåda in i framtiden

Idag är debatten om varför vi har ett försvar och hur stort det behöver vara ofta kopplat till vad olika experter (verkliga och egenutnämnda) anser om utvecklingen i Ryssland. Men seriösa bedömningar av vilken förmåga Sverige måste ha kan inte enbart utgå från det vi ser idag och kan inte bara bygga på mätbara externa faktorer. En sådan debatt måste bygga på våra egna målsättningar och inkludera ett stort mått osäkerhet rörande vad som i framtiden kan hota dessa målsättningar.

Säkerhetspolitik och försvarsförberedelser handlar inte om att hantera säkerheter utan om att hantera risk och osäkerhet. Det är dessa betingelser som gör försvarspolitik till något som är svårt att argumentera för rent nationalekonomiskt. Det skiljer sig från att bygga järnvägar. Stora värden måste investeras i något som kanske inte skall användas och som inte ger avkastning i form av nya skatteintäkter eller minskade utgifter. Försvarsförberedelser är dyra.  Enorma mängder vapen och utrustning som aldrig kommit till användning blir likväl omodern och måste skrotas, fordon som kört enstaka kilometer slumpas bort till en spottstyver av vad de kostat att utveckla och underhålla. Det är detta som gör försvaret till en nödvändigtvis statlig angelägenhet, en rationell marknad kommer inte att investera i något så abstrakt med så låga "avkastningsmöjligheter". 

När man försöker planerna inför framtiden används ofta scenarion. Scenarier är modeller av olika möjliga framtider. De är inte sanningar, ofta tillskriver man dem olika sannolikhetschanser i procent, men dessa procentsatser bygger på analogier från tidigare fall, de är alltså av naturliga skäl bakåtblickande och inte framåtblickande. Och historien är inte linjär utan nya, kanske helt  faktorer uppträder genom exempelvis teknik (såsom upptäckten av kärnvapen) eller enskilda händelser (ex 9/11) osv. Olika bedömningar av troligheten i olika framtidsscenarier är således väldigt osäkra även det inte framkommer när beslut väl fattas. Ofta sker det någonting mellan analytikerns försiktighet och beslutsfattarens förståelse av innebörden (I ett binärt förhållningsätt avrundas 49% till 0...). 

När man bygger scenarier används i många fall två axlar (1) effekten av utfallet samt (2) säkerhet i hur utfallet kommer gestalta sig. Vad menas då med "effekt av ett utfall"? Denna del utgår från de egna målsättningarna, exempelvis bibehållen suveränitet och självbestämmande etc. Det är bara mot de egna målsättningarna som hot kan kontextualiseras. 

Nedan presenteras en modell över hur man skulle kunna placera fyra möjliga scenarier utifrån dessa axlar:

Utifrån modellen går det att visa att effekten av ett utfall inte är beroende av vår kunskap om hur, varför eller när händelserna kommer att gestalta sig. Vi kan exempelvis säga att ett angrepp mot svenskt territorium kommer få enorma konsekvenser även om vi är osäkra på vad som föranleder angreppet, när det sker eller hur angreppet kommer att se ut (scenario två i modellen). Vi kan så här långt enbart identifiera ett värsta fall.

När scenariosamlingen är "färdig" är nästa steg att bedöma omvärldens målsättningar; här identifieras eventuella målsättningar som står i konflikt med eller hotar de egna målsättningarna. När sådana eventuella målsättningar identifierats bedöms aktörens förmåga att uppnå sådana målsättningar. Alternativt utgår man från vilka förmågor som krävs för att påverka de egna målsättningarna varpå analysen utgår från att identifiera målsättningarna hos de aktörer som har förmåga. 

Oavsett vilket blir resultatet en bedömning av vilka scenarier som är farligast, vem som har förmåga att framtvinga scenariot samt vem som har målsättningar som kan uppnås med förmågan.  

Nu har vi möjlighet att bestämma vilka egna förmågor vi måste ha (eller ha tillgång till) för att minska andra aktörers möjlighet att uppnå sina mål. Notera att de fortfarande inte är värderade efter sannolikhet. Vi hanterar här bara en teoretisk risk.

Olika scenarier kan sedan tilldelas indikatorer, dvs. händelser eller förhållanden som indikerar att aktören ändrar värdena i förmåga eller intentioner och på så viss ökar eller minskar risken för ett utfall.   MEN, om scenariot befinner sig högt upp på osäkerhetsskalan, då minskar också kunskapen om vilka indikatorer som förvarna om utfallet. Vi kan således missa viktiga signaler på samma vis som vi missade världskrigen, Sovjets fall eller givetvis 9/11 som ledde västvärlden till ett tioårigt krig och kanske, i förlängningen bidrog till en ekonomisk kris med politiska och strategiska konsekvenser.

Säkerhets- och försvarspolitik är inte bara att förutsäga och hantera kända hot utan att förbereda samhället för en mängd olika scenarier, från de vi önskar till de vi fruktar. Väljer vi att enbart anpassa oss till det vi vet idag (eller snarare till det vi trodde för 10-15  år sedan) istället för det som i värsta fall kan hända om 10-15 år så får det konsekvenser.  

Profilering i försvarsfrågan

I gårdagens SvD bryter Björklund (Fp) äntligen av från den monotona, förutsägbara och allt mer provocerande regeringslinjen i försvarsfrågan.  Björklund är uppfriskande självkritisk och anser att Sverige skurit ner för mycket och för fort samt att försvarsförmågan åter måste utgå från ambitionen om ett nationellt försvar, inte minst med hänsyn till utvecklingen i Ryssland. 

Huvudpunkterna i Björklunds förslag är

• Låt en större del av arméförbanden utgöras av reservister. Bibehåll en kärna av kontinuerligt tjänstgörande yrkessoldater.
• Låt arméns numerär fördubblas, från dagens två brigader till 4-5 brigader (ca 20 000 soldater och officerare).
•  Återupprätta en permanent militär närvaro på Gotland.
•  Anskaffa luftvärn till skydd för befolkningscenter. Dagens luftförsvar är inkapabelt att skydda dessa mot fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar.
•  Ändra utgångspunkten för svensk försvarspolitik till att försvaret i första hand syftar till att försvara det egna territoriet.
• Att försvarsmakten behöver höjda anslag, kanske i miljardklassen.

Utvecklingen i Ryssland besvärar dock inte Moderaterna särskilt. Se Wiseman's inlägg här:

Kristdemokraternas försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson ger Björklund stöd för, i alla fall slutsatsen, att försvaret behöver stärkas samt att närvaron på Gotland bör återupprättas.

Försvarsmakten är idag en bemanningsorganisation för utlandsinsatserna (och högvakten), det är också meningen, det finns mycket begränsade ambitioner nationellt eller regionalt. Insatserna utomlands är idag ett framträdande instrument i svensk utrikespolitik. Det är däremot inte Sveriges handlingar utomlands som står för den huvudsakliga effekten utan i vilka sammanhang dessa handlingar genomförs. Det är genom dessa insatser som Sverige exempelvis närmat sig Nato i sådan utsträckning.Genom dessa insatser gör sig Sverige viktiga vänner och bidrar, om än huvudsakligen symboliskt, till en säkrare värld. De internationella insatserna är viktiga och skall ses som en kärnuppgift för Försvarsmakten (men det bör också nämnas att vi inte har genomfört så här få insatser sedan slutet av 70-talet- de största insatserna gjordes i början av 90-talet under kriget i Bosnien).

Sveriges insatsförsvar har  idag ett antal manöver- och stödbataljoner som är delvis uppsatta (färdiga skall de inte vara fören 2019 då IO14 skall vara operativt- Insatsorganisation 2014 skulle givetvis varit klar 2014 men har blivit uppskjutet av en mängd anledningar, eftersom rekrytering går så dåligt diskuteras nu att skjuta på slutdatumet ytterligare). Dessa bataljoner innehåller en personaldel som är kontinuerligt anställda (GSS/K), det är dessa som Björklund benämner yrkessoldater. Huvuddelen (år 2019) är däremot tidsvis tjänstgörande soldater (GSS/T), dvs. soldater som gjort en utbildningstid motsvarande en kortare värnplikt för att sedan ställas i beredskap med årliga krigsförbandsövningar. Det är dessa Björklund kallar reservister.

Försvarsmaktens rekryteringsproblem gäller huvudsakligen de tidsvis tjänstgörande soldaterna, här går det riktigt dåligt. Även om Sverige önskar en markant större andel (tidsvis tjänstgörande) soldater så är det inte säkert att de skulle kunna rekryteras. Reservistsystemet i dagens tappning är redan på väg att haverera, det finns inte tillräckligt många sökande som klarar testerna eller fortsätter förbi den första grundläggande utbildningen. Det finns därutöver en fråga om kvalité, det tar ett och ett halvt år att ge en anställd soldat samma utbildning som en värnpliktig tidigare fick under ett år. Det soldatmaterial (ungefär kvalitén på personalen) som söker tjänsterna är inte heller bättre än under värnpliktstiden, tvärtom.

 Idag genomförs de tre första månadernas utbildning inte nödvändigtvis på det förband där soldaten sedan tjänstgör utan centraliserat enligt ett roterande schema i FM. Sjömän och soldater gör en försvarsmaktsgemensam grundläggande militär utbildning (GMU) där de lär sig de basala grunderna i soldatyrket. Centraliseringen gör att soldaterna inte har någon förbandskänsla eller tillhörighet när de efter tre månaders GMU sedan skall söka till ett förband, istället förväntas de ty sig till den allt mer abstrakta försvarsmaktsidentiteten. Det är här en stor mängd rekryter väljer att avsluta sin tjänstgöring.  

För att ett reservistsystem inom armén skall fungera krävs ett antal förändringar:

En kortare, men hårdare och mer intensiv grundutbildning (inte två år som Björklund föreslår utan max ett år). Detta innebär att förbanden skall utbildas under samma former som under värnplikten: På förbandet, samman med de kollegor de skall krigsplaceras med samt med sina framtida krigsförbandschefer. Kalla det frivillig grundutbildning om du vill. Soldaterna måste tidigt ges en förbandskänsla och lära känna den organisation där de skall verka

Förbanden måste kunna öva (även under kvällar och nätter) utan att förbanden kollapsar under bisarra lönekostnader och kompensationsledigheter (så kallade övningsdygnsersätningar), en veckolång övning ger exempelvis varje soldat sju semesterdagar, ett stigande lönetillägg på nära 1000 kr per dag+ ordinarie lön. Om en pluton om 30 soldater skall öva i en vecka blir de ökade kostnaderna därför 210 000 kr plus semesterdagarna, bara i lönetillägg. Det är en sak i förband med yrkesanställda soldater, men det går inte att grundutbilda under de förutsättningarna. Eftersom Försvarsmaktens budget är ansträngd övas därför inte förbanden annat än i undantagsfall. I många förband kommer soldaterna aldrig eller mycket sällan att ha övat i sammanhang större än kompanis ram (ca 150 soldater).  Låt den militära grundutbildningen vara utan arbetstidsreglering men med förmåner såsom mat och husrum.

Avslutningsvis måste statsmakten göra en avvägning, skall alla förband kunna användas var som helst, när som helst? Måste staten Sverige kunna projicera militär styrka var som i världen? Kan vi utbilda för grunden inom reservistförbanden? Är det inte bättre att utbilda och beredskapställa reservistförbanden för i första hand insatser runt Östersjön och Europa i linje med solidaritetsförklaringen och att ha (låt oss säga en brigad) yrkesanställda soldater som genomför utlandsinsatserna och står för nationell incidentberedskap? Den yrkesanställlda brigaden skulle då få en naturlig personalförsörjning av redan grundutbildad personal, personal som kanske hade varit svårrekryterad utan den första ingången på ett års frivillig grundutbildning. Armén skulle få sin nödvändiga numerär, övad för insatser i den högsta konfliktnivån, och Sverige skulle ha en grundläggande infrastruktur för att utbilda soldater, något som kommer att vara nödvändigt om allvarliga hot skulle uppträda i framtiden och ett återtag på bredden behövs.

      Det skönjs nu en profilering i försvarsfrågan. Folkpartiets utspel är (trots oklarheterna runt reservisterna) det första utspel som faktiskt nämner en förändring i såväl ambition som anslag. Utspelet kan säkerligen fresta missnöjda moderata väljare, och väljare behöver folkpartiet, men framför allt kan de små partierna Kd och Fp nu sätta press på regeringen genom att synliggöra sprickan i försvarsfrågan och så vis tvinga fram en delvis ny politik. Och det ger också Socialdemokraterna något att förhålla sig till. Försvarsberedningsarbetet verkar bli en rysare, alternativt en uppvisning i nymoderat kommandoparlamentarism.

Vad håller du på med?

Kultursverige är kränkt. Försvarsmaktens nya reklamkampanj har fallit i onåd hos svenska kulturskribenter och publicister. Det finns också onekligen skäl till att kritisera reklamerna. Reklamfilmerna följer en lång tradition av dåligt genomtänkta kärnbudskap. Men man kan fråga sig vad som egentligen är felet i budskapet?

Är det att någon kan ta illa vid sig för att de känner sig träffade av Försvarsmaktens uppfattning om vad som är viktigt ur ett samhällsperspektiv?  Den i vanliga fall intressanta och initierade kulturskribenten Strage går så långt som att förklara reklamen som ett uttryck för Försvarsmaktens förakt för kultur och intellektualism (som Strage tydligen anser instagram, mänskliga ballonger och människor fastsatta med silvertejp är ett uttryck för). Strage går vidare med att normkritiskt läsa in en oroväckande sexuell kritik av civilister (man får ta ut svängarna ganska rejält om man ska göra Strages analys).

"I en annan film fotograferar en ung kvinna sin frukost. Hon justerar mackan och tekoppen. Tar en ny bild. I bakgrunden stiger hennes pojkvän upp ur sängen. Han tittar in i köket men när han ser vad tjejen håller på med går han därifrån utan att ens säga ”god morgon”. Han föraktar sin ytliga flickvän. (Men om hon tog värvning skulle de kanske ha ångande sex på köksbordet.)" 

En intressant analys, däremot något man i första hand förväntat sig av en psykoanalytiker år 1910 före en journalist år 2013.

I dagens nyheter skriver istället den förtjänstfulle Helmerson:

"Men än intressantare är att kritikerna blir upprörda över att Försvaret vågar antyda att soldaternas sysselsättning är viktigare än någon av ungdomarnas. Skulle det innebära större samhällsnytta att säkra transport av mat än att lägga upp bilder av den på nätet? Skulle det helt plötsligt vara mer relevant att skydda en by från en krigsherre än att arrangera Postit-lappar?
Eeh... ja? Den som svarar något annat på de frågorna får nog sägas göra sig skyldig till rätt svindlande värderelativism."

Rätt så. Men, vad är då felet i reklambudskapet? Det ligger i svaret på vad Försvarsmakten uppger sig hålla på med. Enligt försvarsmaktens instruktion är uppgifterna:

1 § Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid. Förordning (2009:1204).
2 § Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet. Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. Försvarsmakten ska kunna utföra uppgifterna enligt första stycket självständigt, men även i samverkan med andra myndigheter, länder och organisationer. Förordning (2009:1204).

Det Försvarsmakten håller på med är inte att leta efter vilsekomna medborgare på fjället som antyds i reklamen, det är polisens uppgift. Det är inte att laga trasiga broar vid stormar, det är trafikverkets uppgift och Försvarsmakten är inte en humanitär organisation. 

Försvarsmakten gör det som ingen annan myndighet gör, väpnad strid. Stödet till det civila samhället är ur ett samhällsperspektiv oumbärligt, men det sker som nämnt i 2§, inom den befintliga förmågan. Ungefär som när brandmän räddar katter ur träd, det är inte därför vi har brandmän. Det soldater utbildas för och de uppgifter de skall lösa är i första hand väpnad strid. En viktig, svår och fullständigt livsfarlig uppgift.

 Vad håller du på med?

Försvarsmakten tassar som en katt runt het gröt och vågar inte ta sin egen uppgift i mun. Istället blir det lättsmält, barnsligt och glättigt. Myndigheten får därför finna sig i en tynande tillvaro i allmänhetens ögon och att vara ett särintresse i regeringens ögon. Försvarsmaktens vilseledande budskap skapar förvirring både inom organisationen och inom samhället i stort. Det skapar förvirring runt varför vi lägger (om än blygsamma) miljarder på ett försvar. Det är felet med reklamkampanjen.

I redlige ölänningar!

På Öland har försvarsdebatten fått ett oväntat resultat- en insamling till sydöstra Ölands försvar. Ölandsbladet rapporterar:

”[…] Även på Öland är nu oron uppenbarligen stor över Sveriges oförmåga att skydda folk och terräng på ett ur försvarssynpunkt godtagbart sätt. Ett antal ölänningar boende i den sydöstra delen, och därmed ganska glest befolkad del av Mörbylånga kommun, har startat en insamling för att stärka om inte landets så åtminstone Ölands försvar.I ett brev ställt till kommunen påtalar dessa lokala (men anonyma)  försvarvänner att: ”Vi har resonerat om detta under en längre tid och såsom skolade i värnpliktssystemet vill vi ta vårt ansvar.” För att verkligen visa att man menar allvar med sitt ansvarstagande har dessa för länge sedan avmuckade bassar startat en insamling. I ett medföljande kuvert till skrivelsen överlämnar man därför ”till sydöstra Ölands försvar 280 kronor, fem euro och 50 danska kronor”. Pengarna vill man att kommunen ”förvaltar till dess att det har uppnått den summa att det går att göra en investering av exempelvis en luftvärnsrobot.”

Oklart om det är ett tidigarelagt aprilskämt. 

Det har däremot gjorts opinionsyttringar i verklig skala tidigare, på onsdagen 6 februari är det nämligen 99 år sedan bondetåget kulminerade i Gustav V:s borggårdstal (vilket i sin tur ledde till borggårdskrisen). Den 6 februari slöt över trettiotusen bönder upp vid slottet och överlämnade ett standar och bad majestätet verka för ”att försvarsfrågan i sin helhet löses detta år”. Rikets bönder var oroliga för arméns och flottans urusla skick och ängslades över de ansamlande europeiska orosmolnen. Då som nu var huvudoron att amatörer utan förståelse för militära sakfrågor framtvingatstora besparingar på materielanskaffning och övningstid. Framför allt hade regeringen uppskjutit och skrinlagt anskaffning av moderna örlogsfartyg. En föraning till bondetåget var också den välkända pansarbåtsförningen vilken med god marginal samlade in pengar till konstruktionen av pansarskeppet Sverige.

Kanske är de skämtsamma ölandska odalsmännen något på spåren. Kanske är det detta som måste göras, en insamling till Gotlands försvar, till Visby-korvetternas luftvärn eller varför inte till krigsflygbaserna… Gustav V:s tal den 6 februari är åtminstone läsvärt:

I redlige män af Sveriges bondestam!

Jag bringar Eder af hjertat Mitt kungliga tack för att I från allt Sveriges rike undan hvardagslifvets id och äflan till fosterlandets välfärd i dag stämt möte inför Mig på Stockholms slott. Jag tackar äfven alla de tusenden, som eljest gifvit utttryck åt samma fosterländska sinnelag, som fört Eder hit. Det standar, som Jag mottagit ur Edra händer, skall för Mig alltid förblifva ett kärt och dyrbart minne af denna dag och dess innebörd. I hafven kommit för att säga Eder mening angående rikets vidmakthållande och vården om dess höghet. I ären här för att med Mig göra allom veterligt, att intet kraf är för högt och ingen börda för tung, då det gäller bevarandet af vår urgamla frihet och tryggandet af vår framtida utveckling.

Från tider så fjerran, att de höljas i sagans dunkel, har detta rikes byggnad hvilat på grundvalen af det fast och orubbligt sammangjutna förtroendet mellan konung och folk. I veten ock, att detta innerliga samband allena varit mäktigt att med Gud göra de svenske berömlige framför andra folk och gifva dem kraft att kämpa och segra i striden för rätt och sanning. I tider af nöd har också Sveriges allmoge varit den klippa, på hvilken konungen i trygghet kunnat förlita sig. Och jag känner, att äfven Jag har ett rum i Edra hjertan. I såväl goda som onda tider håller bandet mellan konung och folk och skall med Guds hjelp aldrig brista.

Vår tid är allvarlig. Det gäller nu, likasom fordom, att vårda det arf vi mottagit af våra fäder och som uppbyggts med deras arbete och blod. Det gäller äfven att rätt förvalta det pund, som blifvit oss anförtrodt och förkofra det – oss till gagn, men ingen till skada. Häri ligger vår gemensamma plikt i nutiden – för framtiden. Det är känslan häraf som fört Eder hit. Det är oron för fosterlandets säkerhet, som i dessa vinterdagar kommit Eder att lemna Edra lugna boningar. Det är krafvet på en fast grund för rikets framtid, som i detta ögonblick förenar edra frejdade landskapsfanor under Svea rikes kungsflagga, som blåser häruppe öfver oss alla.
Så hafven I inför Mig uttryckt Eder bestämda önskan att se landets och folkets förnämsta lifsfråga snarast möjligt slutgiltigt löst och I hafven förklarat eder redobogne och villige att åtaga Eder de bördor och bringa de offer, som dermed äro förknippade. Intet kan för en konung vara mera dyrbart, än att från folkets egna läppar mottaga vittnesbörden om dess håg och vilja att skänka honom sitt trofasta stöd vid utöfvandet af hans ofta tunga konungsliga plikt. Ingen konung, som före Mig burit Sveriges krona, har i samma mått som Jag åtnjutit förmånen att på denna plats stå ansikte mot ansikte med menige Sveriges allmoge och höra dess röst. Medvetandet om Edert orubbliga förtroende till Eder konung gör Mitt kungliga värf visserligen dubbelt ansvarsfullt, men på samma gång lättare att fullgöra, och Jag lofvar att icke svika Eder. I kunnen vara förvissade att Jag aldrig ämnar dagtinga med Min öfvertygelse om hvad Jag i frågan om värnandet af fäderneslandets sjelfständighet anser rätt och nyttigt.

De saknas visserligen ej inom vårt land, som hysa den meningen, att frågan om öfningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men Jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har Jag samma åsikt som I för Mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och afgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som af sakkunskapen inom Min armé uppställas såsom oeftergifliga, frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjenstgöringstid för de värnpliktige, jemväl med hänsyn till behofvet af vinterutbildning. För lösandet af sina stora uppgifter måste vidare Min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas.
Må vi samfälldt arbeta för rikets försvar! Då skall det också lyckas oss att föra denna för fosterlandet så viktiga och afgörande fråga till ett lyckobringande resultat. Jag skall, Min plikt som Eder konung likmätigt, söka visa Eder vägen för att nå vårt gemensamma mål. Följen och stödjen Mig derföre allt framgent!

Inför släkten som gått och inför släkten som komma skola vi för Gud stånda till ansvar för våra handlingar. Den Högste, som hittills hållit sin hand öfver Svea rike, Han bevare nu och i kommande tider vårt land och folk!
Gud välsigne Eder alla! Lefve vårt älskade fosterland! Lefve Sverige!