Insatserna ökar i försvarsfrågan

Insatserna höjs i den nu öppna schismen mellan regeringen och försvarsmakten. Världen och våra grannar gapar av förvåning.

Efter ÖB:s utspel i Almedalen framkom att ÖB:s uppfattning var att antingen Marinen eller Armén skulle behöva läggas ner om JAS-projektet och den pågående försvarsreformen inte tillsköts nya medel. Som svar kom det så kallade RB7, dvs. det sjunde regeringsbeslutet (till FM) år 2012. Detta beslut var en uppgift innebärande att Försvarsmakten i princip skulle göra en lista med saker som kostar pengar och förklara vad som händer om man tar bort respektive utgiftsområde (dvs. förmåga). Enligt försvarsdepartementet behövde försvarsmakten tydligen hjälp med neddragningarna. Inom Försvarsmakten har detta uppfattats både som veritabel idiotförklaring såväl som ytterligare ett uttryck för när regeringen sätter sig och detaljstyr i vilka förmågor försvarsmakten behöver utan regeringen tar ansvar för den operativa förmågan. Nu i veckan lämnas också budgetunderlaget till regeringen. Dessa två dokument är i flera avseenden snarlika och innebörden är utifrån SvDs uppgifter undergångsbetonad. Försvarsmakten kan inte leverera den organisation som regeringen beställt och riksdagen beslutat. Denna lilla försvarsmakt som väckt sådana upprörda känslor och blivit känt som ”en-veckas-försvaret” ter sig enligt uppgifterna i SvD som rent utopiska. I praktiken innebär detta att försvarsreformen misslyckats. Försvarsmakten behöver 10% i anslagsökning för att ens kunna leva upp till en organisation som av allt fler bedöms anorektisk, otillräcklig och utan förankring i verkligheten. Tillförs inte nya medel bedömer försvarsmakten att cirka en tredjedel av insatsorganisationen måste skrotas. Svaret på RB7 är vågat och är ett försök att tvinga regeringen till handling, inte minst genom ge nytt liv till den pågående försvarsdebatten. Det är ett sätt att syna uttalandena om försvarsmaktens ekonomi "i balans" och att det kommer att finnas ett tillräckligt antal välövade och tillgängliga förband för insatser nationellt och internationellt. Sanningen är att det efter ytterliggare nedragningar troligtvis inte kommer finnas soldater för att ens leva upp till regerings målsättning med 2000 soldater/år insatta utomlands. 

I veckan har flera uttalanden, inte minst från Norge och Finland även undergrävt det strategiska antagandet att någon troligtvis kommer och löser ut Sveriges försvar. Ingen av de tilltänkta undsättarna vill kännas vid detta åtagande. Tvärtom meddelar de ännu mindre grannländerna att deras resurser i ett sådant utfall redan är svårt ansträngda och att Sverige inte kan räkna med hjälp. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen säger till Ekot:

"I Norge har vi inte något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium, och i samarbete med andra Nato-länder, och det måste vi vara tydliga med"

Det bemöttes i sin tur av försvarsministern med att: 

 "Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas."

Härom har ministern troligtvis rätt, helt passiva kommer våra grannar troligtvis inte att vara. Till delar signaleras sådana ambitioner genom övningar såsom Cold response. Frågan är däremot om de kommer att skicka substansiella delar av sina försvarsmakter till Sverige för att täcka upp för det som vi lagt ner. Det har jag svårt att se. Frågan är, om den svenska försvarsmakten blivit nergjord, var hittar vi en till?

Försvarsmakten har lämnat ett krasst men viktigt besked, den manar till oro för för försvarsreformens genomförbarhet, det manar till oro för till vilket pris alliansregeringen kan tänka sig att genomdriva den och den manar till oro för från vilken nivå ett annat försvarsalternativ kan ta avstamp. Den väcker också frågor om hur väl försvarsmakten förberett reformen och hur utmaningarna kommunicerats till regeringen. Snart står nivån på noll, organisationen står på randen till kollaps, både ekonomiskt och förtroendemässigt. 

Det blir troligtvis övertid för dem som utarbetar försvarsdepartementets språkregler.

Fredens krav på kriget

Idag kom en efterlängtad reaktion från statsminister Fredrik Reinfeldt. Hans kommentar till debatten om försvarets förmåga blev:

"Vi ställer om det svenska försvaret. Vi har en betydande reformering som pågår från ett mer förrådsställt försvar som i realiteten inte var redo för stridsinsatser, till ett mer insatsberett försvar som när det är fullt utbyggt kommer att handla om 50 000 personer. Jag menar att den utvecklingen höjer Sveriges försvarsförmåga."

Det ”gamla försvaret” (en del av den nya begreppsvärlden) var en i stora delar föråldrad dinosaur, full med spökförband som byggde på rekvirerade fordon, mobiliserade cyklar, dragdjur och tillhörande förlusttolerans- Det skall inte glömmas (men det fanns också inslag av högteknologiska system (läs ubåtar, stridsflyg och robotförband) och samhälleliga förberedelser (läs totalförsvarskonceptet)).   

Det finns två saker som jag skulle vilja beröra. Det första är givetvis betydelsen av begreppet insatsberett, ett ord sprunget ur 00-talets försvarsreform. Det fina med ett insatsförsvar är att det till skillnad från invasionsförsvaret skall användas. Det skall användas "här och nu" brukar heta det heta (i vakten på Högkvarteret hänger det en tvetydig banderoll med den olyckliga texten ”Alltid redo- här och där”).

Baksidan av denna tankeskola är däremot att ett försvar som är fullt sysselsatt i fredstid inte är värt särskilt mycket om det faktiskt skulle bli kris eller krig. Freden, inte kriget, dimensionerar således insatsförsvaret i svensk tappning. 

Det andra jag skulle vilja beröra är de 50.000 ”insatsberedda” (år 2019) :

(1)   Idag finns det fortfarande cirka 10.000 officerare i Försvarsmakten, denna siffra kommer inte att ändras nämnvärt.

(2)  Det finns cirka 40 hemvärnsbataljoner (efter att de nationella skyddsstyrkorna blev nedlagda talar man gärna om ”Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna” för att minska ångesten). 

(3)  Därutöver finns givetvis alla förband och individer som krävs för att upprätthålla logistik, ledning och bevakning inom FM:s infrastruktur.

(4)  Det som är kvar är (för arméns räkning) i runda slängar organiserat i sju manöverbataljoner, tre stridsvagnskompanier, säkerhetsbataljonen, en jägarbataljon, en underrättelsebataljon, två luftvärnsbataljoner, två ingenjörsbataljoner, två artilleribataljoner  och en amfibisk manöverbataljon (dessa olika kohorter är givetvis inte uppfyllda- det finns varken tillräckligt många sökande eller pengar för att fylla upp dem).

Den förkrossande majoriteten av det ”nya” försvaret består således av en föråldrad officerskår och fyrtio hemvärnsbataljoner. Vidare har stora delar av de tänkta förbanden, nämnda i punkt fyra, fortfarande delvis samma materiel som de förband som sattes upp under 60- och 70-talet.

PBV 302 (första leverans 1962) används fortfarande i svenska armén.