Profilering i försvarsfrågan

I gårdagens SvD bryter Björklund (Fp) äntligen av från den monotona, förutsägbara och allt mer provocerande regeringslinjen i försvarsfrågan.  Björklund är uppfriskande självkritisk och anser att Sverige skurit ner för mycket och för fort samt att försvarsförmågan åter måste utgå från ambitionen om ett nationellt försvar, inte minst med hänsyn till utvecklingen i Ryssland. 

Huvudpunkterna i Björklunds förslag är

• Låt en större del av arméförbanden utgöras av reservister. Bibehåll en kärna av kontinuerligt tjänstgörande yrkessoldater.
• Låt arméns numerär fördubblas, från dagens två brigader till 4-5 brigader (ca 20 000 soldater och officerare).
•  Återupprätta en permanent militär närvaro på Gotland.
•  Anskaffa luftvärn till skydd för befolkningscenter. Dagens luftförsvar är inkapabelt att skydda dessa mot fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar.
•  Ändra utgångspunkten för svensk försvarspolitik till att försvaret i första hand syftar till att försvara det egna territoriet.
• Att försvarsmakten behöver höjda anslag, kanske i miljardklassen.

Utvecklingen i Ryssland besvärar dock inte Moderaterna särskilt. Se Wiseman's inlägg här:

Kristdemokraternas försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson ger Björklund stöd för, i alla fall slutsatsen, att försvaret behöver stärkas samt att närvaron på Gotland bör återupprättas.

Försvarsmakten är idag en bemanningsorganisation för utlandsinsatserna (och högvakten), det är också meningen, det finns mycket begränsade ambitioner nationellt eller regionalt. Insatserna utomlands är idag ett framträdande instrument i svensk utrikespolitik. Det är däremot inte Sveriges handlingar utomlands som står för den huvudsakliga effekten utan i vilka sammanhang dessa handlingar genomförs. Det är genom dessa insatser som Sverige exempelvis närmat sig Nato i sådan utsträckning.Genom dessa insatser gör sig Sverige viktiga vänner och bidrar, om än huvudsakligen symboliskt, till en säkrare värld. De internationella insatserna är viktiga och skall ses som en kärnuppgift för Försvarsmakten (men det bör också nämnas att vi inte har genomfört så här få insatser sedan slutet av 70-talet- de största insatserna gjordes i början av 90-talet under kriget i Bosnien).

Sveriges insatsförsvar har  idag ett antal manöver- och stödbataljoner som är delvis uppsatta (färdiga skall de inte vara fören 2019 då IO14 skall vara operativt- Insatsorganisation 2014 skulle givetvis varit klar 2014 men har blivit uppskjutet av en mängd anledningar, eftersom rekrytering går så dåligt diskuteras nu att skjuta på slutdatumet ytterligare). Dessa bataljoner innehåller en personaldel som är kontinuerligt anställda (GSS/K), det är dessa som Björklund benämner yrkessoldater. Huvuddelen (år 2019) är däremot tidsvis tjänstgörande soldater (GSS/T), dvs. soldater som gjort en utbildningstid motsvarande en kortare värnplikt för att sedan ställas i beredskap med årliga krigsförbandsövningar. Det är dessa Björklund kallar reservister.

Försvarsmaktens rekryteringsproblem gäller huvudsakligen de tidsvis tjänstgörande soldaterna, här går det riktigt dåligt. Även om Sverige önskar en markant större andel (tidsvis tjänstgörande) soldater så är det inte säkert att de skulle kunna rekryteras. Reservistsystemet i dagens tappning är redan på väg att haverera, det finns inte tillräckligt många sökande som klarar testerna eller fortsätter förbi den första grundläggande utbildningen. Det finns därutöver en fråga om kvalité, det tar ett och ett halvt år att ge en anställd soldat samma utbildning som en värnpliktig tidigare fick under ett år. Det soldatmaterial (ungefär kvalitén på personalen) som söker tjänsterna är inte heller bättre än under värnpliktstiden, tvärtom.

 Idag genomförs de tre första månadernas utbildning inte nödvändigtvis på det förband där soldaten sedan tjänstgör utan centraliserat enligt ett roterande schema i FM. Sjömän och soldater gör en försvarsmaktsgemensam grundläggande militär utbildning (GMU) där de lär sig de basala grunderna i soldatyrket. Centraliseringen gör att soldaterna inte har någon förbandskänsla eller tillhörighet när de efter tre månaders GMU sedan skall söka till ett förband, istället förväntas de ty sig till den allt mer abstrakta försvarsmaktsidentiteten. Det är här en stor mängd rekryter väljer att avsluta sin tjänstgöring.  

För att ett reservistsystem inom armén skall fungera krävs ett antal förändringar:

En kortare, men hårdare och mer intensiv grundutbildning (inte två år som Björklund föreslår utan max ett år). Detta innebär att förbanden skall utbildas under samma former som under värnplikten: På förbandet, samman med de kollegor de skall krigsplaceras med samt med sina framtida krigsförbandschefer. Kalla det frivillig grundutbildning om du vill. Soldaterna måste tidigt ges en förbandskänsla och lära känna den organisation där de skall verka

Förbanden måste kunna öva (även under kvällar och nätter) utan att förbanden kollapsar under bisarra lönekostnader och kompensationsledigheter (så kallade övningsdygnsersätningar), en veckolång övning ger exempelvis varje soldat sju semesterdagar, ett stigande lönetillägg på nära 1000 kr per dag+ ordinarie lön. Om en pluton om 30 soldater skall öva i en vecka blir de ökade kostnaderna därför 210 000 kr plus semesterdagarna, bara i lönetillägg. Det är en sak i förband med yrkesanställda soldater, men det går inte att grundutbilda under de förutsättningarna. Eftersom Försvarsmaktens budget är ansträngd övas därför inte förbanden annat än i undantagsfall. I många förband kommer soldaterna aldrig eller mycket sällan att ha övat i sammanhang större än kompanis ram (ca 150 soldater).  Låt den militära grundutbildningen vara utan arbetstidsreglering men med förmåner såsom mat och husrum.

Avslutningsvis måste statsmakten göra en avvägning, skall alla förband kunna användas var som helst, när som helst? Måste staten Sverige kunna projicera militär styrka var som i världen? Kan vi utbilda för grunden inom reservistförbanden? Är det inte bättre att utbilda och beredskapställa reservistförbanden för i första hand insatser runt Östersjön och Europa i linje med solidaritetsförklaringen och att ha (låt oss säga en brigad) yrkesanställda soldater som genomför utlandsinsatserna och står för nationell incidentberedskap? Den yrkesanställlda brigaden skulle då få en naturlig personalförsörjning av redan grundutbildad personal, personal som kanske hade varit svårrekryterad utan den första ingången på ett års frivillig grundutbildning. Armén skulle få sin nödvändiga numerär, övad för insatser i den högsta konfliktnivån, och Sverige skulle ha en grundläggande infrastruktur för att utbilda soldater, något som kommer att vara nödvändigt om allvarliga hot skulle uppträda i framtiden och ett återtag på bredden behövs.

      Det skönjs nu en profilering i försvarsfrågan. Folkpartiets utspel är (trots oklarheterna runt reservisterna) det första utspel som faktiskt nämner en förändring i såväl ambition som anslag. Utspelet kan säkerligen fresta missnöjda moderata väljare, och väljare behöver folkpartiet, men framför allt kan de små partierna Kd och Fp nu sätta press på regeringen genom att synliggöra sprickan i försvarsfrågan och så vis tvinga fram en delvis ny politik. Och det ger också Socialdemokraterna något att förhålla sig till. Försvarsberedningsarbetet verkar bli en rysare, alternativt en uppvisning i nymoderat kommandoparlamentarism.