Ett särintresse

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är våldsmonopolet statligt, det är inte med försvarsförmågan som med hälsa eller trafiksäkerhet att jag själv kan påverka det. Det är, måste vara och skall förbli en statlig suveränitet- och skyldighet. Det är inte ett särintresse bland andra, det är grundsten i staten, det som alla stater, sina olikheter till trots, har gemensamt.

Att som vår statsminister, lite irriterat, nedgradera detta ansvar till ett särintresse, uppsjosat av en gnällande myndighetschef, det är egentligen skandalöst. Rikets förmåga till att hävda sin suveränitet och rättsordning är inte att jämföra med näringslivets eller arbetstagarnas organsiationers debattinlägg.

Han har däremot rätt i en sak, och det är en viktig sak, det finns ingen annan som vill höja försvarsanslaget. Nu är det upp till bevis, vad menar Löwén med att det är ett nationellt intresse? Innebär det att Socialdemokraterna vill höja försvarsanslaget? Idag finns det inga andra bud på bordet, det är ett faktum, och det är först i skvalet av debatten och trycket som sådana förslag kommer.

Medborgare, skriv till din riksdagsman!

Pendelns slag och det kostsamma återtagandet av krisberedskapen, Del1

Försvarsmakten skall åter få regionala staber i syfte att öka förmågan till regional samverkan med det civila samhället. Centraliseringshysterin har till del upphört och pendeln har slagit även inom funktionen civil-militär samordning. Men återtagandet blir dyrt och kommer att möta ett antal nya problem. Nedan följer en lite exposé om läget inom krisberedskapen och förutsättningarna för civil-militär samordning.

Förförra veckan övertog de territoriella staberna ansvaret för markterritoriell ledning från Armétaktiska staben (om du inte känner igen begreppet "markterritoriell ledning" så är det inte konstigt- det är ett nyord, man håller i skrivande stund på att hitta en betydelse också). På ATS hölls i vanlig militär ordning en ceremoni, fälttecken byte ägare osv. De nya staberna benämns MR-staberna, dvs. Militärregionstaber. Tankarna går givetvis till liknande staber som lades ner i och med bortfallet av uppgiften nationellt försvar. Mer kända föregångare var MILO, dvs. Militärområdena och MD, Militärdistrikten (vid nästa nedläggning/återfödelse kommer det bli svårt att hitta en förståelig förkortning). MR-staberna skall däremot inte leda krigsförband utan en tilldelad mängd hemvärnsbataljoner.

De fyra MR-staberna ersätter de tidigare Säksam-sektionerna som var små regionala arbetslag eller detachement ur insatsstaben (med små menas 3-4 personer). Dessa HKV-officerare i exil arbetade huvudsakligen med regional säkerhetstjänst och civil-militär samverkan- huvudsakligen för det civila samhällets behov. Eftersom totalförsvarskonceptet i allt utom lagrum utplånats var dessa få stabsofficerare kvar som den enda kontaktytan mot det civila samhället på regional nivå (på regionalnivå avses i första hand länsstyrelser i våra 21 län). FOI:s rapport om de regionala förutsättningarna för samverkan visar att det 2012 i riket endast fanns fem (ja fem!) officerare som arbetade med planläggning och samverkan med regionala civila parter. Värt att nämna är det i Stockholm inte fanns en enda.

Den strategiska nivåns eviga önskan om civil-militär samordning saknade således all fast form fram tills i år (att fem av 10.000 officerare löser en sådan viktig uppgift kan ses i relation till att ett vanligt skjutfält i vanliga fall sysselsätter fler). Hur som helst infinner sig nu en fast grupperad regional stab med något större resurser för regional försvarsplanering. Och det är ju bra.

Räddningstjänst och krishantering genomförs enligt likhets- och närhetsprincipen, dvs. på så låg nivå som möjligt och av samma aktörer som annars skulle ha ansvar för verksamheten. Räddningsarbete före, under eller efter en kris leds och genomförs därför  av våra 290 kommuner, det är också här totalförsvarsuppgifterna löses (enligt lagen då). När en eller flera kommuner behöver koordineras görs detta av länsstyrelsen, när flera länsstyrelser måste koordineras görs detta av regeringen. Vår nationella förmåga till såväl allomfattande kris som krigsförberedelser är helt beroende av gemensamma civil-militära kontaktytor, på alla tre nivåer. Vid återtagandet av civil-militära kontaktytor finns det dock ett stort antal utmaningar:

Länsstyrelsen och kommuner var tidigare integrerade delar i totalförsvaret. De samordnades i krig av Civilbefälhavare (CB) vilka hade geografiska ansvarområden motsvarande militärområdena. Dessa är nedlagda sedan länge. Det finns inga chefer, stabsplatser, ingen utbildad personal, inga tillräckliga sambandsmedel, inga övningar, inga planer och inga lager. Idag finns det EN operativ ledningsnivå i Försvarsmakten- Insatsstaben, inte fem som innan. Nu finns fyra små regionala staber som enbart bemannas fullt ut vid beredskapshöjningar. Det kommer fortsatt vara en relativt liten mängd personer som arbetar med civil-militär samverkan i fred. Vidare saknas den lokala representation som regementen och flottiljer stod för. Idag finns det exempelvis inte ett militärt förband mellan Stockholm och Luleå.

De få officerarna i MR-staberna som har samverkansuppgifter skall samordna Försvarsmakten med 290 kommuner och 21 länsstyrelser.

Stora delar av de förberedelser som tidigare kunde regleras av riksdag och regering utförs inte längre av offentliga förvaltningar eller företag. Ett exempel är att många kommunala energibolag privatiserats utan att man i den kommunala upphandlingen specificerat vilka ansvar företagen har för exempelvis beredskapslager av kol, olja eller diesel etc. Ett annat exempel är flygplatserna. Dessa verksamhetsproducenter är således självständiga aktörer utan förpliktelser i kris eller krigsberedskapen. Detta innebär, förutom att det i avgörande verksamhet inte finns någon uthållighet eller bred förståelse för kris och krigsförberedelser, att mängden aktörer som skall samordnas är gigantisk, kanske fyrtio, femtio gånger större än när det sist gjordes

Det kommer därför att krävas ett engagemang även bortom FM:s insatser, det krävs att statliga myndigheter, kommuner och länsstyrelser får tydliga uppgifter att åter delta i försvarplaneringen. Det måste utredas hur de privatiserade delarna av kommunernas verksamhet skall ingå i krisberedskapen och, för guds skull, det måste övas.

Ett hobbianskt perspektiv på försvarsförmågan

Ett försvar av samhällets medborgare är en oomkullrunkelig grundsten i det samhällskontrakt vi tecknat. Denna kanske mer abstrakta aspekt berörs sällan eller aldrig i svensk försvarsdebatt. Ändock är det kanske en av de viktigaste aspekterna. Varför sluter vi oss samman samhällen och i förlängningen i större stater? Det finns givetvis en uppsjö anledningar, men först i behovstrappan finns troligtvis vår säkerhet. Det är ett grundläggande behov som,när ställt på sin spets, överskuggar våra senare föreställningar om materiella behov och självförverkligande.

I de tidiga samhällena var skyddet av gruppen en avgörande anledning till organisering och individens underkastelse av de kollektiva reglerna och behoven. Kostnaden för detta blev givetvis inskränkningar i individens frihet att i alla aspekter forma sin tillvaro. Om vi föreställer oss ett tillstånd i avsaknad av ordning, ett anarkiskt tillstånd utan spår av det vi idag tar som självklart; Vad innebär det? Ett av de mer välkända (och stilistiskt fulländade) citaten av den politiske filosofen Hobbes beskriver detta:

"In such conditions there is no place for industry, because the fruit thereof is uncertain, and consequently, no culture of the earth , no navigation, nor the use of commodities that may imported by sea, no commodious building, no instrument of moving and removing such things as require much force, no knowledge of the face of the earth, no accounts of time, no arts, no letters, no society, and which is worst of all, continuous fear and danger of violent death, and the life of man, solitary, nasty, brutish, and short."

Varför bo innanför murarna? Varför lyda hövdningen? Vilken roll spelar muren och männen på den? Här modell av Birka.

Vad innebär detta för försvarsdebatten undrar vän av ordning? Varje människa vill leva sitt liv fri från rädsla, förtryck och fara. Denna drift är så grundläggande att det idag kallas en universell rättighet. Denna vår drift är en av huvuddrivkrafterna till vår organisering av samhällen. Det är ett gammalt och evigt behov. Genom detta behov underkastar vi oss lagen och dess upprätthållare. Om kontraktet inte uppfylls finns det i en mening en spricka i kontraktet. På samma sätt som människor i korrupta eller redan laglösa samhällen inte heller följer lagen och inte betalar skatt om medlen inte brukas rätt eller om andra sviktar i sin utjämning.

Vi har (som tur är) ett statligt våldsmonopol. I många samhällen är de mindre lyckligt lottade och säkerhet kommer genom anslutning till de falanger, grupper, klaner eller rörelser som tillhandahåller det. Vi får inte organisera frikårer eller miliser. Det skall vi inte heller få göra, det finns goda skäl till att vi slutade med det. Men eftersom vi inte skall eller får det, eftersom denna uppgift är en statlig suveränitet, så måste staten tillse att denna grundbult i samhällskontraktet uppfylls till en "rimlig" nivå (alltså inte i relation till Danmark). När en så stor del av den svenska befolkningen vill stärka försvaret är det kanske denna känsla de ger uttryck för.

Ylva Johansson och twitter-fällan

Överbefälhavaren är utmattad och sjukskriven. På Högkvarteret är arbetsbelastningen så hög att stabsofficerarna om vart annat insjuknar, organisationen går på knäna under vakanser och budgetplanering. ÖB:s utmattning kommenterades som bekant på twitter av Ylva Johansson, tidigare socialdemokratisk minister med orden:

"Stresstålig? NOT!"

Jag har svårt att föreställa mig ett så tanklöst och raljant uttalande om någon annan myndighetschef, det som skiner igenom är givetvis det underliggande föraktet för hela myndigheten såväl som Johanssons vilja att kommentera för kommenterandets skull (eller de gamla takterna från Johanssons initiala politiska engagemang i kommunistisk ungdom). Särskilt frapperande är ju att Johanssons politikområde är vårdfrågor, socialförsäkringar etc.

Nu får man väl ta hänsyn till att många inom den offentliga sfären har ett tveeggat svärd i de sociala medierna. Närsom i mingeldåset kan man meddela omvärlden de kloka och för allmänheten nödvändiga och oumbärliga insikterna, samtidigt är det ju det med hetsen att alltid vara minutoperativ i debatten, man riskerar att framställas som klumpig och hycklande i fråga om engagemanget för medmänniskors välfärd.

stresstålig

Krigets krav på freden- om ekar och ansvaret för framtiden

Varför finns det så många ekar på Visingsö och i Blekinge? Svaret är ganska välkänt så jag skall inte uppehålla mig länge över det. Ekar var före stålfartygen en strategisk nationell resurs, vars nyttjande var förbehållet staten. När Karl den XI anlade staden Karlskrona och frambaserade den svenska örlogsflottan dit krävdes därför en långsiktig försörjning av timmer till underhåll och nybyggnation för flottans behov. Därför planterades hunrdatusentals plantor.Men  ekar växer mycket långsamt, vilket gör densiteten hög, det är också deras täthet och hårdhet som gör dem så lämpliga för skeppsbyggnationer. Träden skulle inte brukas av Karl XI, inte heller av hans son eller ens hans barnbarn.

Föreställ er idag en kostsam, för sittande regim oegennyttig, handling som ger frukt hundra år senare (eller bara tjugo!). Det är svårt att ens se åtaganden och ansvar bortom nästa riksdagsval. 

Det kan finnas skäl att ställa krav på riksdagspartierna om klarhet i vilka tidsperspektiv de anser sig verka inom. Vem är ansvarig för Sveriges förmåga och våra strategiska förutsättningar om tjugo år? Kommer de då åldrade parlamentarikerna och statsråden åta sig det fulla ansvaret? Givetvis inte, det ligger i sakens natur. Och vad skulle det hjälpa?

Ansvaret måste tas idag, med de ingångsvärden vi har och den kunskap vi besitter idag. För allt vi vet står framtida beslutsfattare på ett kalhygge av såväl organisation, kunskap och utrustning.

Fredens krav på kriget

Idag kom en efterlängtad reaktion från statsminister Fredrik Reinfeldt. Hans kommentar till debatten om försvarets förmåga blev:

"Vi ställer om det svenska försvaret. Vi har en betydande reformering som pågår från ett mer förrådsställt försvar som i realiteten inte var redo för stridsinsatser, till ett mer insatsberett försvar som när det är fullt utbyggt kommer att handla om 50 000 personer. Jag menar att den utvecklingen höjer Sveriges försvarsförmåga."

Det ”gamla försvaret” (en del av den nya begreppsvärlden) var en i stora delar föråldrad dinosaur, full med spökförband som byggde på rekvirerade fordon, mobiliserade cyklar, dragdjur och tillhörande förlusttolerans- Det skall inte glömmas (men det fanns också inslag av högteknologiska system (läs ubåtar, stridsflyg och robotförband) och samhälleliga förberedelser (läs totalförsvarskonceptet)).   

Det finns två saker som jag skulle vilja beröra. Det första är givetvis betydelsen av begreppet insatsberett, ett ord sprunget ur 00-talets försvarsreform. Det fina med ett insatsförsvar är att det till skillnad från invasionsförsvaret skall användas. Det skall användas "här och nu" brukar heta det heta (i vakten på Högkvarteret hänger det en tvetydig banderoll med den olyckliga texten ”Alltid redo- här och där”).

Baksidan av denna tankeskola är däremot att ett försvar som är fullt sysselsatt i fredstid inte är värt särskilt mycket om det faktiskt skulle bli kris eller krig. Freden, inte kriget, dimensionerar således insatsförsvaret i svensk tappning. 

Det andra jag skulle vilja beröra är de 50.000 ”insatsberedda” (år 2019) :

(1)   Idag finns det fortfarande cirka 10.000 officerare i Försvarsmakten, denna siffra kommer inte att ändras nämnvärt.

(2)  Det finns cirka 40 hemvärnsbataljoner (efter att de nationella skyddsstyrkorna blev nedlagda talar man gärna om ”Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna” för att minska ångesten). 

(3)  Därutöver finns givetvis alla förband och individer som krävs för att upprätthålla logistik, ledning och bevakning inom FM:s infrastruktur.

(4)  Det som är kvar är (för arméns räkning) i runda slängar organiserat i sju manöverbataljoner, tre stridsvagnskompanier, säkerhetsbataljonen, en jägarbataljon, en underrättelsebataljon, två luftvärnsbataljoner, två ingenjörsbataljoner, två artilleribataljoner  och en amfibisk manöverbataljon (dessa olika kohorter är givetvis inte uppfyllda- det finns varken tillräckligt många sökande eller pengar för att fylla upp dem).

Den förkrossande majoriteten av det ”nya” försvaret består således av en föråldrad officerskår och fyrtio hemvärnsbataljoner. Vidare har stora delar av de tänkta förbanden, nämnda i punkt fyra, fortfarande delvis samma materiel som de förband som sattes upp under 60- och 70-talet.

PBV 302 (första leverans 1962) används fortfarande i svenska armén.

Samtidigt (oklart hur, när och varför)...

De senaste dagarna har media kokat av försvarsfrågor. DN har (något oväntat) tagit ledningen bland papperstidningarna. Bildt och Enström passar på att lyfta frågan om nordiskt samarbete och framhåller Nordred och Nordefco. Kanske i ett försök att flytta fokus inför Folk och Försvars konferens i Sälen. Jag tror det blir svårt-minst sagt. Cecilia Widergren (M), försvarsberedningens ordförande tagit det säkra före det osäkra och befinner sig i Thailand, men meddelar över telefon att  arbetet går bra och att hon visst kan saker om försvaret, samt att hon är glad att hon blivit utsedd till ordförande. Men hon har varit på så många tidigare konferenser i Sälen så det får vara för i år (sic). Vill du som Widergren ändå vara med på ett hörn kan följa länken till FoF i Sälen nedan.

http://www.folkochforsvar.se/index.php/rikskonferensen_spelare/items/rikskonferensen-2013-soen-1645-1800.html

Hirdman lyfter under lördagen frågan om vilka argument som krävs för ett nationellt försvar (i samma artikel ger han förvisso också översiktliga förslag till lösningar på en handfull av världens svåraste konflikter)- Hirdman poängterar att ett svenskt nationellt försvar inte är avhängigt en tydlig rysk hotbild. Hirdman poängterar istället osäkerheten -vår oförmåga att faktiskt veta exakt vilka hot eller förändringar som sker över sikt. Detta är egentligen den viktigaste punkten i Hirdmans inlägg, vi kan inte veta exakt vad som kommer att utgöra hot i framtiden.  Det finns två sätt att förhålla sig till detta, att inte göra något då man inget hot ser, eller att ta det säkra före det osäkra och förbereda för de scenarion som skulle vara mest katastrofala- även om de inte är särskilt troliga. Detta bygger inte minst på kunskapen om att våra förvarningssystem minst sagt har misslyckats förut (böcker som "the Soviet Union 2020" skvallrar exempelvis om nyckfullheten i förutsägelser).

Ett hots anatomi kan sägas bestå av konsekvenserna gånger risken att det inträffar. På det viset är exempelvis kärnkraftsolyckor ett betydligt större hot än nedfallande istappar även om det sker betydligt mer sällan.

En väpnad konflikt är en katastrofal händelse vars konsekvenser är närmast oöverskådliga  både för liv och egendom- men inte minst för de värderingar och principer som vi ytterst skall försvara; såsom vår suveränitet, vår rätt att forma vår egen ordning och att välja våra egna företrädare. Allt detta står vid en sådan händelse på spel. Närmast oaktat troligheten för händelsen kvalar därför en väpnad konflikt in som det största hotet mot en nation.

Aktörsbundna hot brukar karakteriseras som bestående av kapacitet, intention och tillfälle. En aktör med kapacitet behöver inte vara ett hot för Sverige (se exempelvis på Storbritannien eller Frankrike). En aktör med intentioner behöver inte heller vara ett hot, om hen saknar tillfälle och/eller kapacitet (ta exempelvis en terrogrupp eller ett väpnat nätverk utan förmåga att ge verklig effekt utanför sitt eget territorium). Vidare behöver aktörer med både kapacitet och intentioner ett tillfälle att kunna utväxla sin kapacitet på vad vis de har intentioner (exempelvis den georgiska invasionen av Sydossetien eller 9/11 och Irak).

Vissa saker kan ändras fort, ofta inte parametern kapacitet- kapacitet eller förmåga tar lång tid att utveckla i fråga om att rusta och öva försvarsmakter- men intentioner och tillfälle kan komma fort. Ett exempel på skiftningar i intentioner kan ses i de förändringar som skedde i relationerna mellan Israel och Egypten eller Turkiet och Syrien efter den arabiska våren.

Vi står nu inför en situation där flera aktörer i vår omvärld (exempelvis Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea) skaffar sig en betydande kapacitet (och det i sig behöver inte vara farligt). Våra indikatorer på kapacitetshöjningarna är  däremot tydliga. Kvarstår då tillfället och inte minst intentionerna- det är här Enström tycker att signalerna från Ryssland är tvetydiga- och det är de- till del. Vi känner, vad avser Ryssland, till (den kommande) kapaciteten, vi är osäkra på intentionerna och vi vet ännu inte hur eller när tillfällen uppträder. Vad är då rimligt?

En oväntad spricka i Regeringen

Vem kunde annat att en moderat Regering skulle behöva stå spe för en kollapsad försvarspolitik? Ett aningen oväntat scenario 2006. Men nu är vi där. Men vi får inte glömma att debatten idag är den som borde förts 2007. Och igen 2008.

Det är närmast ett urverk med kuslig precision. Igen ser vi ett svenskt försvar anpassad efter en anomali i en annars sorgligt beständig geostrategisk sanning. Vår plats i Europa innebär i sig själv konsekvenser, själva territoriet Sverige är låset på inloppet till Östersjön- och utloppet till Nordatlanten; ett naturligt operationsområde för angrepp mot den norska kusten; innefattar det osänkbara hangarfartyget Gotland och är en naturlig språngbräda för operationer mot Danmark. 

Rimligt sa räven

Jag har länge trott att det funnits en okunskap inom Regeringskansliet och och i synnerhet inom Försvarsdepartementet rörande det faktiska läget i Försvarsmakten. Någonstans har jag fortsatt nära det (erkänner jag barnsligt naiva) hoppet att om ÖB och försvarsledningen vågar redovisa myndighetens faktiska skick så skulle det leda till ett nytt grepp i debatten och ett uppvaknande även i Regeringskansliet och Allianspartierna. Alla sådana önskedrömmar skingrar Försvarsministern Enström idag. Svaret på ÖB:s utspel i SvD blev en oväntat kall dusch.

"Det är rimligt, om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga."

Förmågan räcker gott och väl eftersom den inte skall användas, och skulle den ändå behöva användas så kommer det inte att gå bättre för våra grannländer. Det som är skrämmande är  inte längre de skilda världarna- en nöjd försvarsminister som beskriver den lyckade försvarsreformen och den desperata, sorgsna och ursinniga tonen i Högkvarterets korridorer- det som är skrämmande är vilken nivå som,  nu uttalat, är rimlig för Regeringen. 

Upptakten till nästa försvarsbeslut har börjat. Den sedan länge förkolnade debatten har fått något syre. Men att börja arbetet i ett läge där Regeringen anser det rimligt att  vår förmåga är att försvara en ensam landsända mot ett begränsat anfall intill det att våra grannar anländer (med samma begränsade förmåga enligt Enström), det bådar illa. Givetvis kvarstår också frågan om vem som skall komma, särskilt som detta antagande bygger på att även grannländerna är indragna i konflikten. Enströms poängen var väl att inte dessa heller kunde försvara sig?