Att skåda in i framtiden

Idag är debatten om varför vi har ett försvar och hur stort det behöver vara ofta kopplat till vad olika experter (verkliga och egenutnämnda) anser om utvecklingen i Ryssland. Men seriösa bedömningar av vilken förmåga Sverige måste ha kan inte enbart utgå från det vi ser idag och kan inte bara bygga på mätbara externa faktorer. En sådan debatt måste bygga på våra egna målsättningar och inkludera ett stort mått osäkerhet rörande vad som i framtiden kan hota dessa målsättningar.

Säkerhetspolitik och försvarsförberedelser handlar inte om att hantera säkerheter utan om att hantera risk och osäkerhet. Det är dessa betingelser som gör försvarspolitik till något som är svårt att argumentera för rent nationalekonomiskt. Det skiljer sig från att bygga järnvägar. Stora värden måste investeras i något som kanske inte skall användas och som inte ger avkastning i form av nya skatteintäkter eller minskade utgifter. Försvarsförberedelser är dyra.  Enorma mängder vapen och utrustning som aldrig kommit till användning blir likväl omodern och måste skrotas, fordon som kört enstaka kilometer slumpas bort till en spottstyver av vad de kostat att utveckla och underhålla. Det är detta som gör försvaret till en nödvändigtvis statlig angelägenhet, en rationell marknad kommer inte att investera i något så abstrakt med så låga "avkastningsmöjligheter". 

När man försöker planerna inför framtiden används ofta scenarion. Scenarier är modeller av olika möjliga framtider. De är inte sanningar, ofta tillskriver man dem olika sannolikhetschanser i procent, men dessa procentsatser bygger på analogier från tidigare fall, de är alltså av naturliga skäl bakåtblickande och inte framåtblickande. Och historien är inte linjär utan nya, kanske helt  faktorer uppträder genom exempelvis teknik (såsom upptäckten av kärnvapen) eller enskilda händelser (ex 9/11) osv. Olika bedömningar av troligheten i olika framtidsscenarier är således väldigt osäkra även det inte framkommer när beslut väl fattas. Ofta sker det någonting mellan analytikerns försiktighet och beslutsfattarens förståelse av innebörden (I ett binärt förhållningsätt avrundas 49% till 0...). 

När man bygger scenarier används i många fall två axlar (1) effekten av utfallet samt (2) säkerhet i hur utfallet kommer gestalta sig. Vad menas då med "effekt av ett utfall"? Denna del utgår från de egna målsättningarna, exempelvis bibehållen suveränitet och självbestämmande etc. Det är bara mot de egna målsättningarna som hot kan kontextualiseras. 

Nedan presenteras en modell över hur man skulle kunna placera fyra möjliga scenarier utifrån dessa axlar:

Utifrån modellen går det att visa att effekten av ett utfall inte är beroende av vår kunskap om hur, varför eller när händelserna kommer att gestalta sig. Vi kan exempelvis säga att ett angrepp mot svenskt territorium kommer få enorma konsekvenser även om vi är osäkra på vad som föranleder angreppet, när det sker eller hur angreppet kommer att se ut (scenario två i modellen). Vi kan så här långt enbart identifiera ett värsta fall.

När scenariosamlingen är "färdig" är nästa steg att bedöma omvärldens målsättningar; här identifieras eventuella målsättningar som står i konflikt med eller hotar de egna målsättningarna. När sådana eventuella målsättningar identifierats bedöms aktörens förmåga att uppnå sådana målsättningar. Alternativt utgår man från vilka förmågor som krävs för att påverka de egna målsättningarna varpå analysen utgår från att identifiera målsättningarna hos de aktörer som har förmåga. 

Oavsett vilket blir resultatet en bedömning av vilka scenarier som är farligast, vem som har förmåga att framtvinga scenariot samt vem som har målsättningar som kan uppnås med förmågan.  

Nu har vi möjlighet att bestämma vilka egna förmågor vi måste ha (eller ha tillgång till) för att minska andra aktörers möjlighet att uppnå sina mål. Notera att de fortfarande inte är värderade efter sannolikhet. Vi hanterar här bara en teoretisk risk.

Olika scenarier kan sedan tilldelas indikatorer, dvs. händelser eller förhållanden som indikerar att aktören ändrar värdena i förmåga eller intentioner och på så viss ökar eller minskar risken för ett utfall.   MEN, om scenariot befinner sig högt upp på osäkerhetsskalan, då minskar också kunskapen om vilka indikatorer som förvarna om utfallet. Vi kan således missa viktiga signaler på samma vis som vi missade världskrigen, Sovjets fall eller givetvis 9/11 som ledde västvärlden till ett tioårigt krig och kanske, i förlängningen bidrog till en ekonomisk kris med politiska och strategiska konsekvenser.

Säkerhets- och försvarspolitik är inte bara att förutsäga och hantera kända hot utan att förbereda samhället för en mängd olika scenarier, från de vi önskar till de vi fruktar. Väljer vi att enbart anpassa oss till det vi vet idag (eller snarare till det vi trodde för 10-15  år sedan) istället för det som i värsta fall kan hända om 10-15 år så får det konsekvenser.  

Samtidigt (oklart hur, när och varför)...

De senaste dagarna har media kokat av försvarsfrågor. DN har (något oväntat) tagit ledningen bland papperstidningarna. Bildt och Enström passar på att lyfta frågan om nordiskt samarbete och framhåller Nordred och Nordefco. Kanske i ett försök att flytta fokus inför Folk och Försvars konferens i Sälen. Jag tror det blir svårt-minst sagt. Cecilia Widergren (M), försvarsberedningens ordförande tagit det säkra före det osäkra och befinner sig i Thailand, men meddelar över telefon att  arbetet går bra och att hon visst kan saker om försvaret, samt att hon är glad att hon blivit utsedd till ordförande. Men hon har varit på så många tidigare konferenser i Sälen så det får vara för i år (sic). Vill du som Widergren ändå vara med på ett hörn kan följa länken till FoF i Sälen nedan.

http://www.folkochforsvar.se/index.php/rikskonferensen_spelare/items/rikskonferensen-2013-soen-1645-1800.html

Hirdman lyfter under lördagen frågan om vilka argument som krävs för ett nationellt försvar (i samma artikel ger han förvisso också översiktliga förslag till lösningar på en handfull av världens svåraste konflikter)- Hirdman poängterar att ett svenskt nationellt försvar inte är avhängigt en tydlig rysk hotbild. Hirdman poängterar istället osäkerheten -vår oförmåga att faktiskt veta exakt vilka hot eller förändringar som sker över sikt. Detta är egentligen den viktigaste punkten i Hirdmans inlägg, vi kan inte veta exakt vad som kommer att utgöra hot i framtiden.  Det finns två sätt att förhålla sig till detta, att inte göra något då man inget hot ser, eller att ta det säkra före det osäkra och förbereda för de scenarion som skulle vara mest katastrofala- även om de inte är särskilt troliga. Detta bygger inte minst på kunskapen om att våra förvarningssystem minst sagt har misslyckats förut (böcker som "the Soviet Union 2020" skvallrar exempelvis om nyckfullheten i förutsägelser).

Ett hots anatomi kan sägas bestå av konsekvenserna gånger risken att det inträffar. På det viset är exempelvis kärnkraftsolyckor ett betydligt större hot än nedfallande istappar även om det sker betydligt mer sällan.

En väpnad konflikt är en katastrofal händelse vars konsekvenser är närmast oöverskådliga  både för liv och egendom- men inte minst för de värderingar och principer som vi ytterst skall försvara; såsom vår suveränitet, vår rätt att forma vår egen ordning och att välja våra egna företrädare. Allt detta står vid en sådan händelse på spel. Närmast oaktat troligheten för händelsen kvalar därför en väpnad konflikt in som det största hotet mot en nation.

Aktörsbundna hot brukar karakteriseras som bestående av kapacitet, intention och tillfälle. En aktör med kapacitet behöver inte vara ett hot för Sverige (se exempelvis på Storbritannien eller Frankrike). En aktör med intentioner behöver inte heller vara ett hot, om hen saknar tillfälle och/eller kapacitet (ta exempelvis en terrogrupp eller ett väpnat nätverk utan förmåga att ge verklig effekt utanför sitt eget territorium). Vidare behöver aktörer med både kapacitet och intentioner ett tillfälle att kunna utväxla sin kapacitet på vad vis de har intentioner (exempelvis den georgiska invasionen av Sydossetien eller 9/11 och Irak).

Vissa saker kan ändras fort, ofta inte parametern kapacitet- kapacitet eller förmåga tar lång tid att utveckla i fråga om att rusta och öva försvarsmakter- men intentioner och tillfälle kan komma fort. Ett exempel på skiftningar i intentioner kan ses i de förändringar som skedde i relationerna mellan Israel och Egypten eller Turkiet och Syrien efter den arabiska våren.

Vi står nu inför en situation där flera aktörer i vår omvärld (exempelvis Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea) skaffar sig en betydande kapacitet (och det i sig behöver inte vara farligt). Våra indikatorer på kapacitetshöjningarna är  däremot tydliga. Kvarstår då tillfället och inte minst intentionerna- det är här Enström tycker att signalerna från Ryssland är tvetydiga- och det är de- till del. Vi känner, vad avser Ryssland, till (den kommande) kapaciteten, vi är osäkra på intentionerna och vi vet ännu inte hur eller när tillfällen uppträder. Vad är då rimligt?