Insatserna ökar i försvarsfrågan

Insatserna höjs i den nu öppna schismen mellan regeringen och försvarsmakten. Världen och våra grannar gapar av förvåning.

Efter ÖB:s utspel i Almedalen framkom att ÖB:s uppfattning var att antingen Marinen eller Armén skulle behöva läggas ner om JAS-projektet och den pågående försvarsreformen inte tillsköts nya medel. Som svar kom det så kallade RB7, dvs. det sjunde regeringsbeslutet (till FM) år 2012. Detta beslut var en uppgift innebärande att Försvarsmakten i princip skulle göra en lista med saker som kostar pengar och förklara vad som händer om man tar bort respektive utgiftsområde (dvs. förmåga). Enligt försvarsdepartementet behövde försvarsmakten tydligen hjälp med neddragningarna. Inom Försvarsmakten har detta uppfattats både som veritabel idiotförklaring såväl som ytterligare ett uttryck för när regeringen sätter sig och detaljstyr i vilka förmågor försvarsmakten behöver utan regeringen tar ansvar för den operativa förmågan. Nu i veckan lämnas också budgetunderlaget till regeringen. Dessa två dokument är i flera avseenden snarlika och innebörden är utifrån SvDs uppgifter undergångsbetonad. Försvarsmakten kan inte leverera den organisation som regeringen beställt och riksdagen beslutat. Denna lilla försvarsmakt som väckt sådana upprörda känslor och blivit känt som ”en-veckas-försvaret” ter sig enligt uppgifterna i SvD som rent utopiska. I praktiken innebär detta att försvarsreformen misslyckats. Försvarsmakten behöver 10% i anslagsökning för att ens kunna leva upp till en organisation som av allt fler bedöms anorektisk, otillräcklig och utan förankring i verkligheten. Tillförs inte nya medel bedömer försvarsmakten att cirka en tredjedel av insatsorganisationen måste skrotas. Svaret på RB7 är vågat och är ett försök att tvinga regeringen till handling, inte minst genom ge nytt liv till den pågående försvarsdebatten. Det är ett sätt att syna uttalandena om försvarsmaktens ekonomi "i balans" och att det kommer att finnas ett tillräckligt antal välövade och tillgängliga förband för insatser nationellt och internationellt. Sanningen är att det efter ytterliggare nedragningar troligtvis inte kommer finnas soldater för att ens leva upp till regerings målsättning med 2000 soldater/år insatta utomlands. 

I veckan har flera uttalanden, inte minst från Norge och Finland även undergrävt det strategiska antagandet att någon troligtvis kommer och löser ut Sveriges försvar. Ingen av de tilltänkta undsättarna vill kännas vid detta åtagande. Tvärtom meddelar de ännu mindre grannländerna att deras resurser i ett sådant utfall redan är svårt ansträngda och att Sverige inte kan räkna med hjälp. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen säger till Ekot:

"I Norge har vi inte något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium, och i samarbete med andra Nato-länder, och det måste vi vara tydliga med"

Det bemöttes i sin tur av försvarsministern med att: 

 "Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas."

Härom har ministern troligtvis rätt, helt passiva kommer våra grannar troligtvis inte att vara. Till delar signaleras sådana ambitioner genom övningar såsom Cold response. Frågan är däremot om de kommer att skicka substansiella delar av sina försvarsmakter till Sverige för att täcka upp för det som vi lagt ner. Det har jag svårt att se. Frågan är, om den svenska försvarsmakten blivit nergjord, var hittar vi en till?

Försvarsmakten har lämnat ett krasst men viktigt besked, den manar till oro för för försvarsreformens genomförbarhet, det manar till oro för till vilket pris alliansregeringen kan tänka sig att genomdriva den och den manar till oro för från vilken nivå ett annat försvarsalternativ kan ta avstamp. Den väcker också frågor om hur väl försvarsmakten förberett reformen och hur utmaningarna kommunicerats till regeringen. Snart står nivån på noll, organisationen står på randen till kollaps, både ekonomiskt och förtroendemässigt. 

Det blir troligtvis övertid för dem som utarbetar försvarsdepartementets språkregler.

Pendelns slag och det kostsamma återtagandet av krisberedskapen, Del1

Försvarsmakten skall åter få regionala staber i syfte att öka förmågan till regional samverkan med det civila samhället. Centraliseringshysterin har till del upphört och pendeln har slagit även inom funktionen civil-militär samordning. Men återtagandet blir dyrt och kommer att möta ett antal nya problem. Nedan följer en lite exposé om läget inom krisberedskapen och förutsättningarna för civil-militär samordning.

Förförra veckan övertog de territoriella staberna ansvaret för markterritoriell ledning från Armétaktiska staben (om du inte känner igen begreppet "markterritoriell ledning" så är det inte konstigt- det är ett nyord, man håller i skrivande stund på att hitta en betydelse också). På ATS hölls i vanlig militär ordning en ceremoni, fälttecken byte ägare osv. De nya staberna benämns MR-staberna, dvs. Militärregionstaber. Tankarna går givetvis till liknande staber som lades ner i och med bortfallet av uppgiften nationellt försvar. Mer kända föregångare var MILO, dvs. Militärområdena och MD, Militärdistrikten (vid nästa nedläggning/återfödelse kommer det bli svårt att hitta en förståelig förkortning). MR-staberna skall däremot inte leda krigsförband utan en tilldelad mängd hemvärnsbataljoner.

De fyra MR-staberna ersätter de tidigare Säksam-sektionerna som var små regionala arbetslag eller detachement ur insatsstaben (med små menas 3-4 personer). Dessa HKV-officerare i exil arbetade huvudsakligen med regional säkerhetstjänst och civil-militär samverkan- huvudsakligen för det civila samhällets behov. Eftersom totalförsvarskonceptet i allt utom lagrum utplånats var dessa få stabsofficerare kvar som den enda kontaktytan mot det civila samhället på regional nivå (på regionalnivå avses i första hand länsstyrelser i våra 21 län). FOI:s rapport om de regionala förutsättningarna för samverkan visar att det 2012 i riket endast fanns fem (ja fem!) officerare som arbetade med planläggning och samverkan med regionala civila parter. Värt att nämna är det i Stockholm inte fanns en enda.

Den strategiska nivåns eviga önskan om civil-militär samordning saknade således all fast form fram tills i år (att fem av 10.000 officerare löser en sådan viktig uppgift kan ses i relation till att ett vanligt skjutfält i vanliga fall sysselsätter fler). Hur som helst infinner sig nu en fast grupperad regional stab med något större resurser för regional försvarsplanering. Och det är ju bra.

Räddningstjänst och krishantering genomförs enligt likhets- och närhetsprincipen, dvs. på så låg nivå som möjligt och av samma aktörer som annars skulle ha ansvar för verksamheten. Räddningsarbete före, under eller efter en kris leds och genomförs därför  av våra 290 kommuner, det är också här totalförsvarsuppgifterna löses (enligt lagen då). När en eller flera kommuner behöver koordineras görs detta av länsstyrelsen, när flera länsstyrelser måste koordineras görs detta av regeringen. Vår nationella förmåga till såväl allomfattande kris som krigsförberedelser är helt beroende av gemensamma civil-militära kontaktytor, på alla tre nivåer. Vid återtagandet av civil-militära kontaktytor finns det dock ett stort antal utmaningar:

Länsstyrelsen och kommuner var tidigare integrerade delar i totalförsvaret. De samordnades i krig av Civilbefälhavare (CB) vilka hade geografiska ansvarområden motsvarande militärområdena. Dessa är nedlagda sedan länge. Det finns inga chefer, stabsplatser, ingen utbildad personal, inga tillräckliga sambandsmedel, inga övningar, inga planer och inga lager. Idag finns det EN operativ ledningsnivå i Försvarsmakten- Insatsstaben, inte fem som innan. Nu finns fyra små regionala staber som enbart bemannas fullt ut vid beredskapshöjningar. Det kommer fortsatt vara en relativt liten mängd personer som arbetar med civil-militär samverkan i fred. Vidare saknas den lokala representation som regementen och flottiljer stod för. Idag finns det exempelvis inte ett militärt förband mellan Stockholm och Luleå.

De få officerarna i MR-staberna som har samverkansuppgifter skall samordna Försvarsmakten med 290 kommuner och 21 länsstyrelser.

Stora delar av de förberedelser som tidigare kunde regleras av riksdag och regering utförs inte längre av offentliga förvaltningar eller företag. Ett exempel är att många kommunala energibolag privatiserats utan att man i den kommunala upphandlingen specificerat vilka ansvar företagen har för exempelvis beredskapslager av kol, olja eller diesel etc. Ett annat exempel är flygplatserna. Dessa verksamhetsproducenter är således självständiga aktörer utan förpliktelser i kris eller krigsberedskapen. Detta innebär, förutom att det i avgörande verksamhet inte finns någon uthållighet eller bred förståelse för kris och krigsförberedelser, att mängden aktörer som skall samordnas är gigantisk, kanske fyrtio, femtio gånger större än när det sist gjordes

Det kommer därför att krävas ett engagemang även bortom FM:s insatser, det krävs att statliga myndigheter, kommuner och länsstyrelser får tydliga uppgifter att åter delta i försvarplaneringen. Det måste utredas hur de privatiserade delarna av kommunernas verksamhet skall ingå i krisberedskapen och, för guds skull, det måste övas.

Ett hobbianskt perspektiv på försvarsförmågan

Ett försvar av samhällets medborgare är en oomkullrunkelig grundsten i det samhällskontrakt vi tecknat. Denna kanske mer abstrakta aspekt berörs sällan eller aldrig i svensk försvarsdebatt. Ändock är det kanske en av de viktigaste aspekterna. Varför sluter vi oss samman samhällen och i förlängningen i större stater? Det finns givetvis en uppsjö anledningar, men först i behovstrappan finns troligtvis vår säkerhet. Det är ett grundläggande behov som,när ställt på sin spets, överskuggar våra senare föreställningar om materiella behov och självförverkligande.

I de tidiga samhällena var skyddet av gruppen en avgörande anledning till organisering och individens underkastelse av de kollektiva reglerna och behoven. Kostnaden för detta blev givetvis inskränkningar i individens frihet att i alla aspekter forma sin tillvaro. Om vi föreställer oss ett tillstånd i avsaknad av ordning, ett anarkiskt tillstånd utan spår av det vi idag tar som självklart; Vad innebär det? Ett av de mer välkända (och stilistiskt fulländade) citaten av den politiske filosofen Hobbes beskriver detta:

"In such conditions there is no place for industry, because the fruit thereof is uncertain, and consequently, no culture of the earth , no navigation, nor the use of commodities that may imported by sea, no commodious building, no instrument of moving and removing such things as require much force, no knowledge of the face of the earth, no accounts of time, no arts, no letters, no society, and which is worst of all, continuous fear and danger of violent death, and the life of man, solitary, nasty, brutish, and short."

Varför bo innanför murarna? Varför lyda hövdningen? Vilken roll spelar muren och männen på den? Här modell av Birka.

Vad innebär detta för försvarsdebatten undrar vän av ordning? Varje människa vill leva sitt liv fri från rädsla, förtryck och fara. Denna drift är så grundläggande att det idag kallas en universell rättighet. Denna vår drift är en av huvuddrivkrafterna till vår organisering av samhällen. Det är ett gammalt och evigt behov. Genom detta behov underkastar vi oss lagen och dess upprätthållare. Om kontraktet inte uppfylls finns det i en mening en spricka i kontraktet. På samma sätt som människor i korrupta eller redan laglösa samhällen inte heller följer lagen och inte betalar skatt om medlen inte brukas rätt eller om andra sviktar i sin utjämning.

Vi har (som tur är) ett statligt våldsmonopol. I många samhällen är de mindre lyckligt lottade och säkerhet kommer genom anslutning till de falanger, grupper, klaner eller rörelser som tillhandahåller det. Vi får inte organisera frikårer eller miliser. Det skall vi inte heller få göra, det finns goda skäl till att vi slutade med det. Men eftersom vi inte skall eller får det, eftersom denna uppgift är en statlig suveränitet, så måste staten tillse att denna grundbult i samhällskontraktet uppfylls till en "rimlig" nivå (alltså inte i relation till Danmark). När en så stor del av den svenska befolkningen vill stärka försvaret är det kanske denna känsla de ger uttryck för.

Krigets krav på freden- om ekar och ansvaret för framtiden

Varför finns det så många ekar på Visingsö och i Blekinge? Svaret är ganska välkänt så jag skall inte uppehålla mig länge över det. Ekar var före stålfartygen en strategisk nationell resurs, vars nyttjande var förbehållet staten. När Karl den XI anlade staden Karlskrona och frambaserade den svenska örlogsflottan dit krävdes därför en långsiktig försörjning av timmer till underhåll och nybyggnation för flottans behov. Därför planterades hunrdatusentals plantor.Men  ekar växer mycket långsamt, vilket gör densiteten hög, det är också deras täthet och hårdhet som gör dem så lämpliga för skeppsbyggnationer. Träden skulle inte brukas av Karl XI, inte heller av hans son eller ens hans barnbarn.

Föreställ er idag en kostsam, för sittande regim oegennyttig, handling som ger frukt hundra år senare (eller bara tjugo!). Det är svårt att ens se åtaganden och ansvar bortom nästa riksdagsval. 

Det kan finnas skäl att ställa krav på riksdagspartierna om klarhet i vilka tidsperspektiv de anser sig verka inom. Vem är ansvarig för Sveriges förmåga och våra strategiska förutsättningar om tjugo år? Kommer de då åldrade parlamentarikerna och statsråden åta sig det fulla ansvaret? Givetvis inte, det ligger i sakens natur. Och vad skulle det hjälpa?

Ansvaret måste tas idag, med de ingångsvärden vi har och den kunskap vi besitter idag. För allt vi vet står framtida beslutsfattare på ett kalhygge av såväl organisation, kunskap och utrustning.

Rimligt sa räven

Jag har länge trott att det funnits en okunskap inom Regeringskansliet och och i synnerhet inom Försvarsdepartementet rörande det faktiska läget i Försvarsmakten. Någonstans har jag fortsatt nära det (erkänner jag barnsligt naiva) hoppet att om ÖB och försvarsledningen vågar redovisa myndighetens faktiska skick så skulle det leda till ett nytt grepp i debatten och ett uppvaknande även i Regeringskansliet och Allianspartierna. Alla sådana önskedrömmar skingrar Försvarsministern Enström idag. Svaret på ÖB:s utspel i SvD blev en oväntat kall dusch.

"Det är rimligt, om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga."

Förmågan räcker gott och väl eftersom den inte skall användas, och skulle den ändå behöva användas så kommer det inte att gå bättre för våra grannländer. Det som är skrämmande är  inte längre de skilda världarna- en nöjd försvarsminister som beskriver den lyckade försvarsreformen och den desperata, sorgsna och ursinniga tonen i Högkvarterets korridorer- det som är skrämmande är vilken nivå som,  nu uttalat, är rimlig för Regeringen. 

Upptakten till nästa försvarsbeslut har börjat. Den sedan länge förkolnade debatten har fått något syre. Men att börja arbetet i ett läge där Regeringen anser det rimligt att  vår förmåga är att försvara en ensam landsända mot ett begränsat anfall intill det att våra grannar anländer (med samma begränsade förmåga enligt Enström), det bådar illa. Givetvis kvarstår också frågan om vem som skall komma, särskilt som detta antagande bygger på att även grannländerna är indragna i konflikten. Enströms poängen var väl att inte dessa heller kunde försvara sig?