Vad håller du på med?

Kultursverige är kränkt. Försvarsmaktens nya reklamkampanj har fallit i onåd hos svenska kulturskribenter och publicister. Det finns också onekligen skäl till att kritisera reklamerna. Reklamfilmerna följer en lång tradition av dåligt genomtänkta kärnbudskap. Men man kan fråga sig vad som egentligen är felet i budskapet?

Är det att någon kan ta illa vid sig för att de känner sig träffade av Försvarsmaktens uppfattning om vad som är viktigt ur ett samhällsperspektiv?  Den i vanliga fall intressanta och initierade kulturskribenten Strage går så långt som att förklara reklamen som ett uttryck för Försvarsmaktens förakt för kultur och intellektualism (som Strage tydligen anser instagram, mänskliga ballonger och människor fastsatta med silvertejp är ett uttryck för). Strage går vidare med att normkritiskt läsa in en oroväckande sexuell kritik av civilister (man får ta ut svängarna ganska rejält om man ska göra Strages analys).

"I en annan film fotograferar en ung kvinna sin frukost. Hon justerar mackan och tekoppen. Tar en ny bild. I bakgrunden stiger hennes pojkvän upp ur sängen. Han tittar in i köket men när han ser vad tjejen håller på med går han därifrån utan att ens säga ”god morgon”. Han föraktar sin ytliga flickvän. (Men om hon tog värvning skulle de kanske ha ångande sex på köksbordet.)" 

En intressant analys, däremot något man i första hand förväntat sig av en psykoanalytiker år 1910 före en journalist år 2013.

I dagens nyheter skriver istället den förtjänstfulle Helmerson:

"Men än intressantare är att kritikerna blir upprörda över att Försvaret vågar antyda att soldaternas sysselsättning är viktigare än någon av ungdomarnas. Skulle det innebära större samhällsnytta att säkra transport av mat än att lägga upp bilder av den på nätet? Skulle det helt plötsligt vara mer relevant att skydda en by från en krigsherre än att arrangera Postit-lappar?
Eeh... ja? Den som svarar något annat på de frågorna får nog sägas göra sig skyldig till rätt svindlande värderelativism."

Rätt så. Men, vad är då felet i reklambudskapet? Det ligger i svaret på vad Försvarsmakten uppger sig hålla på med. Enligt försvarsmaktens instruktion är uppgifterna:

1 § Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid. Förordning (2009:1204).
2 § Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet. Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. Försvarsmakten ska kunna utföra uppgifterna enligt första stycket självständigt, men även i samverkan med andra myndigheter, länder och organisationer. Förordning (2009:1204).

Det Försvarsmakten håller på med är inte att leta efter vilsekomna medborgare på fjället som antyds i reklamen, det är polisens uppgift. Det är inte att laga trasiga broar vid stormar, det är trafikverkets uppgift och Försvarsmakten är inte en humanitär organisation. 

Försvarsmakten gör det som ingen annan myndighet gör, väpnad strid. Stödet till det civila samhället är ur ett samhällsperspektiv oumbärligt, men det sker som nämnt i 2§, inom den befintliga förmågan. Ungefär som när brandmän räddar katter ur träd, det är inte därför vi har brandmän. Det soldater utbildas för och de uppgifter de skall lösa är i första hand väpnad strid. En viktig, svår och fullständigt livsfarlig uppgift.

 Vad håller du på med?

Försvarsmakten tassar som en katt runt het gröt och vågar inte ta sin egen uppgift i mun. Istället blir det lättsmält, barnsligt och glättigt. Myndigheten får därför finna sig i en tynande tillvaro i allmänhetens ögon och att vara ett särintresse i regeringens ögon. Försvarsmaktens vilseledande budskap skapar förvirring både inom organisationen och inom samhället i stort. Det skapar förvirring runt varför vi lägger (om än blygsamma) miljarder på ett försvar. Det är felet med reklamkampanjen.

I redlige ölänningar!

På Öland har försvarsdebatten fått ett oväntat resultat- en insamling till sydöstra Ölands försvar. Ölandsbladet rapporterar:

”[…] Även på Öland är nu oron uppenbarligen stor över Sveriges oförmåga att skydda folk och terräng på ett ur försvarssynpunkt godtagbart sätt. Ett antal ölänningar boende i den sydöstra delen, och därmed ganska glest befolkad del av Mörbylånga kommun, har startat en insamling för att stärka om inte landets så åtminstone Ölands försvar.I ett brev ställt till kommunen påtalar dessa lokala (men anonyma)  försvarvänner att: ”Vi har resonerat om detta under en längre tid och såsom skolade i värnpliktssystemet vill vi ta vårt ansvar.” För att verkligen visa att man menar allvar med sitt ansvarstagande har dessa för länge sedan avmuckade bassar startat en insamling. I ett medföljande kuvert till skrivelsen överlämnar man därför ”till sydöstra Ölands försvar 280 kronor, fem euro och 50 danska kronor”. Pengarna vill man att kommunen ”förvaltar till dess att det har uppnått den summa att det går att göra en investering av exempelvis en luftvärnsrobot.”

Oklart om det är ett tidigarelagt aprilskämt. 

Det har däremot gjorts opinionsyttringar i verklig skala tidigare, på onsdagen 6 februari är det nämligen 99 år sedan bondetåget kulminerade i Gustav V:s borggårdstal (vilket i sin tur ledde till borggårdskrisen). Den 6 februari slöt över trettiotusen bönder upp vid slottet och överlämnade ett standar och bad majestätet verka för ”att försvarsfrågan i sin helhet löses detta år”. Rikets bönder var oroliga för arméns och flottans urusla skick och ängslades över de ansamlande europeiska orosmolnen. Då som nu var huvudoron att amatörer utan förståelse för militära sakfrågor framtvingatstora besparingar på materielanskaffning och övningstid. Framför allt hade regeringen uppskjutit och skrinlagt anskaffning av moderna örlogsfartyg. En föraning till bondetåget var också den välkända pansarbåtsförningen vilken med god marginal samlade in pengar till konstruktionen av pansarskeppet Sverige.

Kanske är de skämtsamma ölandska odalsmännen något på spåren. Kanske är det detta som måste göras, en insamling till Gotlands försvar, till Visby-korvetternas luftvärn eller varför inte till krigsflygbaserna… Gustav V:s tal den 6 februari är åtminstone läsvärt:

I redlige män af Sveriges bondestam!

Jag bringar Eder af hjertat Mitt kungliga tack för att I från allt Sveriges rike undan hvardagslifvets id och äflan till fosterlandets välfärd i dag stämt möte inför Mig på Stockholms slott. Jag tackar äfven alla de tusenden, som eljest gifvit utttryck åt samma fosterländska sinnelag, som fört Eder hit. Det standar, som Jag mottagit ur Edra händer, skall för Mig alltid förblifva ett kärt och dyrbart minne af denna dag och dess innebörd. I hafven kommit för att säga Eder mening angående rikets vidmakthållande och vården om dess höghet. I ären här för att med Mig göra allom veterligt, att intet kraf är för högt och ingen börda för tung, då det gäller bevarandet af vår urgamla frihet och tryggandet af vår framtida utveckling.

Från tider så fjerran, att de höljas i sagans dunkel, har detta rikes byggnad hvilat på grundvalen af det fast och orubbligt sammangjutna förtroendet mellan konung och folk. I veten ock, att detta innerliga samband allena varit mäktigt att med Gud göra de svenske berömlige framför andra folk och gifva dem kraft att kämpa och segra i striden för rätt och sanning. I tider af nöd har också Sveriges allmoge varit den klippa, på hvilken konungen i trygghet kunnat förlita sig. Och jag känner, att äfven Jag har ett rum i Edra hjertan. I såväl goda som onda tider håller bandet mellan konung och folk och skall med Guds hjelp aldrig brista.

Vår tid är allvarlig. Det gäller nu, likasom fordom, att vårda det arf vi mottagit af våra fäder och som uppbyggts med deras arbete och blod. Det gäller äfven att rätt förvalta det pund, som blifvit oss anförtrodt och förkofra det – oss till gagn, men ingen till skada. Häri ligger vår gemensamma plikt i nutiden – för framtiden. Det är känslan häraf som fört Eder hit. Det är oron för fosterlandets säkerhet, som i dessa vinterdagar kommit Eder att lemna Edra lugna boningar. Det är krafvet på en fast grund för rikets framtid, som i detta ögonblick förenar edra frejdade landskapsfanor under Svea rikes kungsflagga, som blåser häruppe öfver oss alla.
Så hafven I inför Mig uttryckt Eder bestämda önskan att se landets och folkets förnämsta lifsfråga snarast möjligt slutgiltigt löst och I hafven förklarat eder redobogne och villige att åtaga Eder de bördor och bringa de offer, som dermed äro förknippade. Intet kan för en konung vara mera dyrbart, än att från folkets egna läppar mottaga vittnesbörden om dess håg och vilja att skänka honom sitt trofasta stöd vid utöfvandet af hans ofta tunga konungsliga plikt. Ingen konung, som före Mig burit Sveriges krona, har i samma mått som Jag åtnjutit förmånen att på denna plats stå ansikte mot ansikte med menige Sveriges allmoge och höra dess röst. Medvetandet om Edert orubbliga förtroende till Eder konung gör Mitt kungliga värf visserligen dubbelt ansvarsfullt, men på samma gång lättare att fullgöra, och Jag lofvar att icke svika Eder. I kunnen vara förvissade att Jag aldrig ämnar dagtinga med Min öfvertygelse om hvad Jag i frågan om värnandet af fäderneslandets sjelfständighet anser rätt och nyttigt.

De saknas visserligen ej inom vårt land, som hysa den meningen, att frågan om öfningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men Jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har Jag samma åsikt som I för Mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och afgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som af sakkunskapen inom Min armé uppställas såsom oeftergifliga, frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjenstgöringstid för de värnpliktige, jemväl med hänsyn till behofvet af vinterutbildning. För lösandet af sina stora uppgifter måste vidare Min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas.
Må vi samfälldt arbeta för rikets försvar! Då skall det också lyckas oss att föra denna för fosterlandet så viktiga och afgörande fråga till ett lyckobringande resultat. Jag skall, Min plikt som Eder konung likmätigt, söka visa Eder vägen för att nå vårt gemensamma mål. Följen och stödjen Mig derföre allt framgent!

Inför släkten som gått och inför släkten som komma skola vi för Gud stånda till ansvar för våra handlingar. Den Högste, som hittills hållit sin hand öfver Svea rike, Han bevare nu och i kommande tider vårt land och folk!
Gud välsigne Eder alla! Lefve vårt älskade fosterland! Lefve Sverige!

Ett särintresse

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är våldsmonopolet statligt, det är inte med försvarsförmågan som med hälsa eller trafiksäkerhet att jag själv kan påverka det. Det är, måste vara och skall förbli en statlig suveränitet- och skyldighet. Det är inte ett särintresse bland andra, det är grundsten i staten, det som alla stater, sina olikheter till trots, har gemensamt.

Att som vår statsminister, lite irriterat, nedgradera detta ansvar till ett särintresse, uppsjosat av en gnällande myndighetschef, det är egentligen skandalöst. Rikets förmåga till att hävda sin suveränitet och rättsordning är inte att jämföra med näringslivets eller arbetstagarnas organsiationers debattinlägg.

Han har däremot rätt i en sak, och det är en viktig sak, det finns ingen annan som vill höja försvarsanslaget. Nu är det upp till bevis, vad menar Löwén med att det är ett nationellt intresse? Innebär det att Socialdemokraterna vill höja försvarsanslaget? Idag finns det inga andra bud på bordet, det är ett faktum, och det är först i skvalet av debatten och trycket som sådana förslag kommer.

Medborgare, skriv till din riksdagsman!