måndag 14 januari 2013

Fredens krav på kriget


Idag kom en efterlängtad reaktion från statsminister Fredrik Reinfeldt. Hans kommentar till debatten om försvarets förmåga blev:
"Vi ställer om det svenska försvaret. Vi har en betydande reformering som pågår från ett mer förrådsställt försvar som i realiteten inte var redo för stridsinsatser, till ett mer insatsberett försvar som när det är fullt utbyggt kommer att handla om 50 000 personer. Jag menar att den utvecklingen höjer Sveriges försvarsförmåga."
Det ”gamla försvaret” (en del av den nya begreppsvärlden) var en i stora delar föråldrad dinosaur, full med spökförband som byggde på rekvirerade fordon, mobiliserade cyklar, dragdjur och tillhörande förlusttolerans- Det skall inte glömmas (men det fanns också inslag av högteknologiska system (läs ubåtar, stridsflyg och robotförband) och samhälleliga förberedelser (läs totalförsvarskonceptet)).   

Det finns två saker som jag skulle vilja beröra. Det första är givetvis betydelsen av begreppet insatsberett, ett ord sprunget ur 00-talets försvarsreform. Det fina med ett insatsförsvar är att det till skillnad från invasionsförsvaret skall användas. Det skall användas "här och nu" brukar heta det heta (i vakten på Högkvarteret hänger det en tvetydig banderoll med den olyckliga texten ”Alltid redo- här och där”).

Baksidan av denna tankeskola är däremot att ett försvar som är fullt sysselsatt i fredstid inte är värt särskilt mycket om det faktiskt skulle bli kris eller krig. Freden, inte kriget, dimensionerar således insatsförsvaret i svensk tappning. 

Det andra jag skulle vilja beröra är de 50.000 ”insatsberedda” (år 2019) :

(1)   Idag finns det fortfarande cirka 10.000 officerare i Försvarsmakten, denna siffra kommer inte att ändras nämnvärt.
(2)  Det finns cirka 40 hemvärnsbataljoner (efter att de nationella skyddsstyrkorna blev nedlagda talar man gärna om ”Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna” för att minska ångesten). 
(3)  Därutöver finns givetvis alla förband och individer som krävs för att upprätthålla logistik, ledning och bevakning inom FM:s infrastruktur.
(4)  Det som är kvar är (för arméns räkning) i runda slängar organiserat i sju manöverbataljoner, tre stridsvagnskompanier, säkerhetsbataljonen, en jägarbataljon, en underrättelsebataljon, två luftvärnsbataljoner, två ingenjörsbataljoner, två artilleribataljoner  och en amfibisk manöverbataljon (dessa olika kohorter är givetvis inte uppfyllda- det finns varken tillräckligt många sökande eller pengar för att fylla upp dem).

Den förkrossande majoriteten av det ”nya” försvaret består således av en föråldrad officerskår och fyrtio hemvärnsbataljoner. Vidare har stora delar av de tänkta förbanden, nämnda i punkt fyra, fortfarande delvis samma materiel som de förband som sattes upp under 60- och 70-talet.

PBV 302 (första leverans 1962) används fortfarande i svenska armén.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar