Samtidigt (oklart hur, när och varför)...

De senaste dagarna har media kokat av försvarsfrågor. DN har (något oväntat) tagit ledningen bland papperstidningarna. Bildt och Enström passar på att lyfta frågan om nordiskt samarbete och framhåller Nordred och Nordefco. Kanske i ett försök att flytta fokus inför Folk och Försvars konferens i Sälen. Jag tror det blir svårt-minst sagt. Cecilia Widergren (M), försvarsberedningens ordförande tagit det säkra före det osäkra och befinner sig i Thailand, men meddelar över telefon att  arbetet går bra och att hon visst kan saker om försvaret, samt att hon är glad att hon blivit utsedd till ordförande. Men hon har varit på så många tidigare konferenser i Sälen så det får vara för i år (sic). Vill du som Widergren ändå vara med på ett hörn kan följa länken till FoF i Sälen nedan.

http://www.folkochforsvar.se/index.php/rikskonferensen_spelare/items/rikskonferensen-2013-soen-1645-1800.html

Hirdman lyfter under lördagen frågan om vilka argument som krävs för ett nationellt försvar (i samma artikel ger han förvisso också översiktliga förslag till lösningar på en handfull av världens svåraste konflikter)- Hirdman poängterar att ett svenskt nationellt försvar inte är avhängigt en tydlig rysk hotbild. Hirdman poängterar istället osäkerheten -vår oförmåga att faktiskt veta exakt vilka hot eller förändringar som sker över sikt. Detta är egentligen den viktigaste punkten i Hirdmans inlägg, vi kan inte veta exakt vad som kommer att utgöra hot i framtiden.  Det finns två sätt att förhålla sig till detta, att inte göra något då man inget hot ser, eller att ta det säkra före det osäkra och förbereda för de scenarion som skulle vara mest katastrofala- även om de inte är särskilt troliga. Detta bygger inte minst på kunskapen om att våra förvarningssystem minst sagt har misslyckats förut (böcker som "the Soviet Union 2020" skvallrar exempelvis om nyckfullheten i förutsägelser).

Ett hots anatomi kan sägas bestå av konsekvenserna gånger risken att det inträffar. På det viset är exempelvis kärnkraftsolyckor ett betydligt större hot än nedfallande istappar även om det sker betydligt mer sällan.

En väpnad konflikt är en katastrofal händelse vars konsekvenser är närmast oöverskådliga  både för liv och egendom- men inte minst för de värderingar och principer som vi ytterst skall försvara; såsom vår suveränitet, vår rätt att forma vår egen ordning och att välja våra egna företrädare. Allt detta står vid en sådan händelse på spel. Närmast oaktat troligheten för händelsen kvalar därför en väpnad konflikt in som det största hotet mot en nation.

Aktörsbundna hot brukar karakteriseras som bestående av kapacitet, intention och tillfälle. En aktör med kapacitet behöver inte vara ett hot för Sverige (se exempelvis på Storbritannien eller Frankrike). En aktör med intentioner behöver inte heller vara ett hot, om hen saknar tillfälle och/eller kapacitet (ta exempelvis en terrogrupp eller ett väpnat nätverk utan förmåga att ge verklig effekt utanför sitt eget territorium). Vidare behöver aktörer med både kapacitet och intentioner ett tillfälle att kunna utväxla sin kapacitet på vad vis de har intentioner (exempelvis den georgiska invasionen av Sydossetien eller 9/11 och Irak).

Vissa saker kan ändras fort, ofta inte parametern kapacitet- kapacitet eller förmåga tar lång tid att utveckla i fråga om att rusta och öva försvarsmakter- men intentioner och tillfälle kan komma fort. Ett exempel på skiftningar i intentioner kan ses i de förändringar som skedde i relationerna mellan Israel och Egypten eller Turkiet och Syrien efter den arabiska våren.

Vi står nu inför en situation där flera aktörer i vår omvärld (exempelvis Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea) skaffar sig en betydande kapacitet (och det i sig behöver inte vara farligt). Våra indikatorer på kapacitetshöjningarna är  däremot tydliga. Kvarstår då tillfället och inte minst intentionerna- det är här Enström tycker att signalerna från Ryssland är tvetydiga- och det är de- till del. Vi känner, vad avser Ryssland, till (den kommande) kapaciteten, vi är osäkra på intentionerna och vi vet ännu inte hur eller när tillfällen uppträder. Vad är då rimligt?