Ett hobbianskt perspektiv på försvarsförmågan

Ett försvar av samhällets medborgare är en oomkullrunkelig grundsten i det samhällskontrakt vi tecknat. Denna kanske mer abstrakta aspekt berörs sällan eller aldrig i svensk försvarsdebatt. Ändock är det kanske en av de viktigaste aspekterna. Varför sluter vi oss samman samhällen och i förlängningen i större stater? Det finns givetvis en uppsjö anledningar, men först i behovstrappan finns troligtvis vår säkerhet. Det är ett grundläggande behov som,när ställt på sin spets, överskuggar våra senare föreställningar om materiella behov och självförverkligande.

I de tidiga samhällena var skyddet av gruppen en avgörande anledning till organisering och individens underkastelse av de kollektiva reglerna och behoven. Kostnaden för detta blev givetvis inskränkningar i individens frihet att i alla aspekter forma sin tillvaro. Om vi föreställer oss ett tillstånd i avsaknad av ordning, ett anarkiskt tillstånd utan spår av det vi idag tar som självklart; Vad innebär det? Ett av de mer välkända (och stilistiskt fulländade) citaten av den politiske filosofen Hobbes beskriver detta:

"In such conditions there is no place for industry, because the fruit thereof is uncertain, and consequently, no culture of the earth , no navigation, nor the use of commodities that may imported by sea, no commodious building, no instrument of moving and removing such things as require much force, no knowledge of the face of the earth, no accounts of time, no arts, no letters, no society, and which is worst of all, continuous fear and danger of violent death, and the life of man, solitary, nasty, brutish, and short."

Varför bo innanför murarna? Varför lyda hövdningen? Vilken roll spelar muren och männen på den? Här modell av Birka.

Vad innebär detta för försvarsdebatten undrar vän av ordning? Varje människa vill leva sitt liv fri från rädsla, förtryck och fara. Denna drift är så grundläggande att det idag kallas en universell rättighet. Denna vår drift är en av huvuddrivkrafterna till vår organisering av samhällen. Det är ett gammalt och evigt behov. Genom detta behov underkastar vi oss lagen och dess upprätthållare. Om kontraktet inte uppfylls finns det i en mening en spricka i kontraktet. På samma sätt som människor i korrupta eller redan laglösa samhällen inte heller följer lagen och inte betalar skatt om medlen inte brukas rätt eller om andra sviktar i sin utjämning.

Vi har (som tur är) ett statligt våldsmonopol. I många samhällen är de mindre lyckligt lottade och säkerhet kommer genom anslutning till de falanger, grupper, klaner eller rörelser som tillhandahåller det. Vi får inte organisera frikårer eller miliser. Det skall vi inte heller få göra, det finns goda skäl till att vi slutade med det. Men eftersom vi inte skall eller får det, eftersom denna uppgift är en statlig suveränitet, så måste staten tillse att denna grundbult i samhällskontraktet uppfylls till en "rimlig" nivå (alltså inte i relation till Danmark). När en så stor del av den svenska befolkningen vill stärka försvaret är det kanske denna känsla de ger uttryck för.